I oktober tog Tirtha Rasaili över styret i den prisade mångkulturföreningen Laholm utan gränser (LUG). Det var ingen tillfällighet. Han var sedan länge bekant med företrädaren, LUG:s grundare Matthieu Kerleroux. De hade vid flera tillfällen tidigare arbetat tillsammans för olika hjälporganisationer.
– Jag var i Nepal när jag hade ett Skype-samtal med Matthieu. Jag trodde att han skojade när han frågade om jag kunde tänka mig att komma till Laholm, säger Tirtha Rasaili.
Men så blev det. I augusti satt Tirtha i anställningsintervju för jobbet. Det var inte hans första besök i Sverige, men det var första gången han tvingades tala svenska.
– Jag vill knappt prata om den intervjun. Men det blev en andra intervju på engelska och det var lite lättare, säger han.
På klingande svenska. Efter bara några månader i landet har han tillägnat sig det nya språket på ett imponerande sätt.
– Jag försöker prata svenska och anstränga mig, säger han.
Att vi kan sitta i en lägenhet i Vallberga och prata svenska, eller ens engelska, är smått osannolikt. Tirtha Rasaili föddes i en avlägsen bergsby i norra Nepal. Avlägsen även med nepalesiska mått.
– Det fanns ingen el i byn. För att komma till huvudstaden Katmandu måste man vandra en dag och sedan ta flyg, berättar han.
Anledningen till att Tirtha kom ut i världen stavas utbildning. Och ett visst mått av tur.
– Jag var lycklig nog att få gå i skolan. Många kompisar kunde inte det. Alla barn måste hjälpa till och arbeta hemma, säger han.
Genombrottet kom när han gick i klass åtta. Då fick han delta i en FN-ledd internationell workshop om barnperspektivet. Genom detta fick han nya kontakter och hamnade så småningom i Katmandu, där han kom att studera sociologi.
Där knöt han fler kontakter, bland annat med en kompis i Sverige.
– Hans pappa var chef på ett företag i Göteborg och de ville ge en gåva till ett projekt för barns rättigheter. Det ledde till att jag och några kompisar startade ett barnhem för gatubarn i Nepal.
Projektet lever fortfarande och har utvecklats med flera grenar, bland annat ett socialt företag som ägnar sig åt att sy och exportera ekologiska kläder.
Under arbetet kom svenska Sida in i bilden och för Tirtha ledde det ena till det andra. En dag 2006 stod han i Sverige. Han hade kommit in på en sociologiutbildning på Göteborgs universitet.
Långt, långt hemifrån. Både geografiskt och kulturellt.
– Jag visste ingenting om mat, kommunikationer, automatiska dörrar eller tvättstugor. Vad var det för skillnad mellan sjukhus, klinik och apotek? Jag gick till apoteket en gång när jag hade skadat mig och blev jättearg för att de inte kunde hjälpa mig, säger han och skrattar åt minnet.
Det blev bättre under de tre år som utbildningen varade. Men någon svenska behövde han inte då.
– Alla pratade ju engelska. Och jag behövde inte lära mig språket eftersom jag inte hade tänkt stanna här, konstaterar han.
Nu är det annorlunda. Tirtha bor här med sin hustru Poonam och deras nio månader gamla baby Tanu. Och de tänker stanna kvar.
– Jag vill fortsätta arbeta med socialt arbete och gå djupare i mina studier, säger Tirtha som tror att hans framtid en dag kommer att finnas i den akademiska världen.
Just nu vill han arbeta hårt för att LUG ska göra skillnad i den lokala arbetsmarknaden för invandrare.
– Det kostar samhället att så många är arbetslösa. Men kanske kan LUG motivera arbetsgivare att vara med och ändra samhällskostnaden till en tillgång. Tillsammans kan vi skapa en vinn-vinn-situation, säger Tirtha Rasaili.
Bor: Lägenhet i Vallberga.
Familj: Hustrun Poonam Pariyar, dottern Tanu, 9 månader.
Om Nepal: ”Det är ett land för äventyr, med mycket berg och bra trekking.”
Om Sverige: ”Jag tycker mycket om utbildningssystemet här.”
Om sport: ”Jag har spelat mycket volleyboll och gillar bordtennis. Men fotboll är jag jättedålig på.”
Fritidsintressen 1: ”Jag är väldigt intresserad av politik och gillar att se på internationell tv.”
Fritidsintressen 2: ”Jag gillar att promenera och att gå på restaurang med familjen.”
