Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Till minne av Peter Jönsson

Jag saknar dig min vän, i dag har du varit borta i 4 år. Tack för att du va min bästa kompis och stora förebild och som gjorde min barndom och uppväxt till den absolut bästa i Haverdal och världen.

Vi bodde väl alltid på Möllevägen som då va Haverdals svar på Bullerbyn. På vår gata fanns det hur många barn som helst att leka med. Och bästa tiden var sommaren med alla trevliga sommargäster som kom för att leka med oss.

Du hade alltid stora projekt och stora planer på gång. Tillsammans förvekligade vi några direkt och några väntade vi med. I klädda stuprörsbyxor och platåskor for vi fram genom livet. Vi var alltid på väg mot nya äventyr, bus och uppfinningar. Du var alltid tekniskt påläst och hade alltid förslag på hur vi skulle bygga våra lådbilar, kojor, snabbtelefoner och alla andra fantastiska uppfinningar som vi hade på gång.

Pedda vi hängde ofta med våra familjer på stranden vid Stenen och där lekte vi med våra bilar, byggde städer och drack apelsinsaft och åt släta bullar så det sprakade av sand i tänderna när vi tuggade. Bullarna hade vi köpt från Gösta i ”brödbilen”. Vi hämtade någon stor trästock borta i Vilshärad. Vi var ju ändå var där i andra ärenden.

Du var alltid brunast och hade finast dokumentportfölj. Om man skulle bildgoogla ordet perfektion idag skulle du och dina Kalle Anka-tidningar komma upp. Du hade ordning & reda på allt och allt hade sin plats.

Andra saker som jag kommer att tänka på är, luktsnus, äkta walkie-talkie, hattaply, och den där värdelösa hoppsaken. Den röda folkasnurra med människor från månen som landade med tegelstenar i fallskärm. Märkligt för många men helt naturligt för oss barn på Möllevägen.

Vi gick aldrig, vi sprang, vi gick inte runt vi hoppade över krukor och rabatter. Vi kunde cykla hur långt som helst, med solen i ryggen och vinden i håret ända till stan och hälsa på Elsa och min Mormor och Morfar. Eller bara cykla in för att sedan cykla hem igen.

Alla våra olika kojor var ju fantastiska arkitektoniska mästerverk ritade av dig med flera våningar, små, små fönster och trånga smala gångar som bara vi trådsmala barn kunde ta oss igenom.

Kojorna fick vara vår bas med och för all våra hemligheter, varulager, skatter och bibliotek.

Vi hade Putte och Lillen som våra maskotar ja och hela Bondgården som vår lekplats. Där hade vi massa roligt långt upp i tonåren.

Peter du startade mitt intresse för entreprenörskap genom att vi sålde Kvällsposten, lotter, jultidningar och egentillverkade häften med roliga historier som vi sedan sålde på stan.

Vi samlade pantflaskor genom att säga att bidragen skulle gå till ett träningsläger i vår schackklubb. Vi fyllde hela Grillen hos mamma och pappa som mellanlager, innan vi åkte och pantade dem i stan. En och annan ketchupflaska från Heinz slank igenom pantmaskinerna när vi pantade. De hade nämligen exakt samma höjd som en vanlig 33 cl pantflaska, således fick vi 60 öre extra. Pengarna som vi tjänande ihop satte vi givetvis in på Black Angels bankkonto där du var kassör och där det fanns hur mycket pengar som helst, ja säkert flera hundra kronor.

Jag kommer så väl ihåg den gången på sensommaren när vi låg på stranden och blev lite uttråkade. Vi löste det genom att gräva en grop som var 60 cm djup, en kvadrat stor och fyllde den med maneter från havet. Sedan gick vi upp i sanddynerna och väntade på att första personen skulle trilla i och det var ju ett nyförälskat par som kom gående. Killen i sällskapet trillade i hålet och stod med maneter upp till knäna…haha. Och vips så var vi borta, snabba va vi!

Vi var ju borta i Vilshärad i andra ärenden, för att kolla nakenbadet. Det blev ju mycket roligare när vi hade ärt-rör och gula ärtor med oss som vi blåste på folket där. När vi fick in en träff så blev det fart på gubbarna i nakenbadet…. Vi flög fram över sanddynerna. Vi var verkligen Kungar av Sand. Livet lekte och vi va så glada och fulla av energi, och allt luktade Jane and Hellen och Timotej

Mini du lärde mig att tycka om musik och då snackar vi ju Kiss, Ramones och Magnus Uggla. Vi kunde spela samma låt gång på gång. Ingenting va omöjligt, det omöjliga tog bara lite längre tid.

Peter jag kan inte tänka mig min barndom utan dig.

Kram Micke