Tiden i Robinson gav vänner för livet

– Att få komma hem igen. Det var så härligt. Det var extas. Barnen var så lyckliga och jag med, säger Josefina Liljedahl.

LÄS MER:Josefina Liljedahl: ”Vissa är beredda att gå över lik för att vinna – sådan är inte jag”

LÄS MER:Halmstadbon och polisen Josefina tävlar i årets ”Robinson”

Hon själv tillhör inte gänget som i hela sitt liv drömt om att få pröva sina krafter mot naturens nycker under ett Robinsonäventyr. Men när hennes tränare berättade att han tänkte söka hakade hon på. Och vips hade hon en biljett till Fiji i näven. Ett gäng dagar och veckor med extrem matbrist, kyliga nätter och påfrestande relationer följde. Veckor då man inte visste om man skulle få någon mat i magen eller hur kall natten skulle bli. Det var också dagar och veckor då man inte visste vem man kunde lita på, vad som skulle hända under dagen eller när man skulle bli utröstad.

– Jag är van att vara spindeln i nätet och jag är van att ha kontroll. Här blir man utlämnad till en okänd grupp, man vet inte om man kommer att få någon mat, man vet inte om man kommer att få sova. Det är en väldigt obehaglig ovisshet.

Ovanpå det tillkommer det faktum att tillvaron på ön så småningom ska bli ett tv-program. Josefina Liljedahl berättar att filmteamet var på ön mellan 10-12 timmar varje dag. Timmar då de filmade mer eller mindre konstant. De frågade redan på morgonen om lagen planerade några särskilda sysslor under dagen så att kameran skulle finnas med vid alla viktiga tillfällen och roliga eller spännande händelser.

Inklippta intervjuer kan ge skev bild

Förutom det görs också så kallade synkar där deltagarna får svara på frågor som teamet ställer. Nästan alltid är frågorna väldigt styrda utifrån det man sett i klipprummet när man tittat igenom materialet.

– Man måste alltid svara väldigt noga och många gånger ställer de ungefär samma fråga vid flera tillfällen, och man måste svara som om man pratar fritt. Om de sedan klipper in de svaren när vi sitter vid elden till exempel, då ser det ut som att man säger allt det här direkt, men så är det inte. Det är väldigt styrt, säger Josefina Liljedahl.

”Det här är Robinson 2020 det går inte att ta sig fram om man inte paktar på olika sätt.”

På så vis kan man till exempel förstärka konflikter mellan enskilda personer genom att låta samma person kommentera något negativt hela tiden. Alltihop knep som ofta används i olika former av realityproduktioner för att skapa spänning och nerv i programmen. Men den spänning, nerv och de konflikter man bygger upp genom att på olika sätt klippa fram människors personligheter, den riskerar också att ligga till grund för å ena sidan hejarop och massvis av peppiga meddelanden när man framställs som en trevlig prick. Men det funkar förstås också tvärtom. När människor framställs som osympatiska, då riskerar de också att drunkna i hat, hot och negativa kommentarer.

Josefina Liljedahl har å ena sidan framställts som en stark, rak person med tydliga åsikter. Men hon har på samma gång beskrivits som en intrigmakerska och paktdrottning.

Tufft läge efter sammanslagningen

En bild Josefina menar är både sann och falsk på samma gång. Hon håller med om att hon är rak och ärlig, och hon vet att hon var med och drev en del pakter. Det hon vänder sig emot är ensidigheten, att det framställs som att hon bara var rak och hård men nästan aldrig glad. Dessutom verkar det ibland som att hon var den enda som drev paktandet. Josefina menar tvärtom att mer eller mindre alla på olika sätt var delaktiga i det spelet.

– Det här är Robinson 2020 det går inte att ta sig fram om man inte paktar på olika sätt.

Fram till sammanslagningen var livet på ön jobbigt, men ändå helt ok. I och med sammanslagningen hände ett par grejer där Josefina Liljedahl verkligen blev personligen berörd, situationer där hon på olika sätt kände sig sviken. Vid flera tillfällen har tittarna kunnat se henne bryta ihop och gråta.

– Mitt mål var att komma till sammanslagningen, och där och då mådde jag inte bra. Jag kände att orken började tryta både fysiskt och mentalt.

”Jag tyckte att det var så jävla jobbigt. Jag hade verkligen behövt lite pepp och stöd hemifrån.”

I ungefär den vevan fick några deltagare läsa personliga brev från nära och kära. Eftersom Josefina Liljedahl har barn var hon snubblande nära att få öppna ett brev. Men till sist blev det ingenting.

– Jag tyckte det var så jävla jobbigt. Jag hade verkligen behövt få lite stöd och pepp hemifrån. Psykologen sa till oss innan att när det är som jobbigast, då gäller det att ha en fot kvar hemma i köket. I det här läget höll jag på att förlora den, därför hade det varit så väldigt värdefullt att få ett brev. Men det fick jag inte.

Trots det tråcklade hon sig igenom öråd efter öråd. Och inte bara det, hon lyckades nästan vinna en av de värsta tävlingarna. Den där man ligger i vattnet under ett galler samtidigt som tidvattnet sakta men säkert blir högre och högre. Josefina lyckades klamra sig fast i mer än 90 minuter under gallret.

– Det var så fruktansvärt kallt. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

I söndags röstades hon till sist ut. Men utröstningen innebar inte att hon fick åka hem. Istället skickade hon tillsammans med en av de andra deltagarna till Gränslandet där hon återigen tvingades kämpa för sin överlevnad. Men då var krafterna redan på upphällningen.

– Jag var så glad när jag blev utröstad. Äntligen skulle jag få åka hem, trodde jag. Jag längtade bara efter att få åka hem och äta köttfärssås och spagetti med min man och mina barn.

Fantastiskt att få ringa hem

Men hon tvingades ändå kraftsamla en sista gång. Hon hann träffa de övriga deltagarna, de som åkt ut tidigare, igen. Ett återseende som skapade nya vänskapsband samtidigt som hon fick en liten fristad från de konflikter som på slutet skapat slitningar i lägret. Men mentalt var hon färdig.

– Jag hade redan stämplat ut. All must gick verkligen ur mig när jag kom till Gränslandet.

Förlusten i tävlingen i Gränslandet gjorde därför inte så mycket. Då var hon i alla fall ett steg närmare återföreningen med alla nära och kära därhemma. Hon fick duscha, hon fick god mat och sist men inte minst så fick hon tillbaka möjligheten att kunna kontakta familj och vänner.

– Jag ringde typ hela tiden. Det var en så fantastisk känsla att få höra deras röster.

Nu har hon varit hemma med fri tillgång till dusch, en varm, mjuk säng och mat nästan när som helst ända sedan september. Alltihop lyx och bekvämligheter hon lärt sig uppskatta. Men hon är också hemma bland sociala medier och allt det de för med sig. Efter vissa program har hon fått ett antal tråkiga kommentarer.

– Periodvis har det varit jobbigt. I dag är det lite bättre. Men i det stora hela var det ett fantastiskt äventyr. Och jag har verkligen fått vänner för livet. Jag och min man var till och med och firade lilla julafton på Åland tillsammans med Micke och Fabian, vi är fortfarande väldigt tighta, säger Josefina Liljedahl.

Hanna Sjöberg

hs@hallandsposten.se