Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Svalor med och utan bostadsbrist

I månadsskiftet april/maj har våren ofta framskridit så pass långt att de första svalorna anlänt. I år, med en ovanligt tidig vår, anlände även svalorna tidigt. Men tittar man lite närmare på flockarna med svalor, visar det sig vara mest ladusvalor. Anledningen är att det går bra för ladusvalan i Sverige, medan både hussvalan och backsvalan minskar i antal.

Det kan säkert finnas flera orsaker till denna skillnad. De tre arterna har delvis skilda flyttvägar och de övervintrar i olika delar av Afrika. Kanske är det så att hussvalan och backsvalan påverkats negativt av förändringar längs flyttvägarna eller i vinterkvarteren, medan ladusvalan inte gjort det på samma vis? Hur det än förhåller sig med detta, kan vi konstatera att både hussvala och backsvala idag lider av bostadsbrist hos oss, medan ladusvalan inte gör det.

Alla våra tre sorters svalor har gynnats av människan de senaste århundradena. Hussvalan bygger, som namnet antyder, gärna sitt bo på hus – en murad kupa högt upp på en vägg, oftast direkt under taket. På några platser bygger hussvalan även i naturliga miljöer, bland annat i klintar längs Gotlands kuster och i bergsbranter i fjällen. Backsvalans naturliga boplatser är främst sandbrinkar längs åar och älvar, men de senaste dryga 100 åren har den även gynnats av alla grustag som tagits upp. I dessa grustag har backsvalorna grävt sina bohål, där själva boet ligger längst in i en ofta meterlång gång.

Men under de senaste årtiondena har driften upphört i det ena grustaget efter det andra. I samband med detta har man av säkerhetsskäl släntat av branterna. Det har i sin tur lett till att backsvalorna blivit bostadslösa. I hussvalornas fall finns det fortfarande gott om lämpliga boplatser. Deras problem är att de ofta inte längre är välkomna. De ses som en sanitär olägenhet eftersom det kan samlas mycket spillning på väggarna under bona. Därför river hyresvärdar och villaägare ofta ner bona redan under byggnadsstadiet.

Även ladusvalan betraktas ibland som en sanitär olägenhet. Men den har ett större utbud av lämpliga boplatser och även ett grundmurat rykte som ”nyttodjur”. Ett gammalt talesätt bland bönder var att ”Den som river svalans bo, den mister en ko”. Man var väl medveten om att svalorna tar mängder av flugor och andra insekter i ladugårdarna och att dessa flygfän är betydligt värre som smittspridare än svalorna. Det sistnämnda kan kanske vara värt en tanke när företag som hanterar livsmedel idag begär att få skyddsjakt på svalor? Risken är nog stor att man begår det klassiska misstaget att skjuta budbäraren istället för att göra något åt själva problemet.

Precis som i fallet med hussvalan, antyder ladusvalans namn var den bygger sitt bo. Tidigare var den intimt förknippad med stallar och lador. Den fanns överallt där det fanns kreatur, dvs. på i princip alla lantgårdar. Rimligtvis borde den därför ha minskat i antal i takt med att småjordbruk lagts ner och djurhållningen koncentrerats till ett fåtal stora gårdar. Men ladusvalan verkar vara något av ett födgeni när det gäller boplatser. Den bygger i båthus, under bryggor och broar, i lagerhallar och i många andra byggnader som står öppna. Det förekommer till och med att ladusvalor bygger sitt bo på bilfärjor som trafikerar våra skärgårdar. I de fallen följer svalorna med färjan fram och tillbaka mellan fastlandet och ön.

Med tanke på denna starka koppling till människan, kan man ju fråga sig var ladusvalorna hade sina bon innan vi började bygga hus? Jag fick den frågan för något år sedan, och jag kunde inte svara. Jag kände nämligen inte till ett enda exempel på ett ladusvalebo som inte låg i eller på någon form av byggnadsverk. Men sedan dess har jag forskat i ämnet och faktiskt hittat det där undantaget som bekräftar regeln: I en grotta vid Hoburgen på Gotland häckar sedan många år ett par ladusvalor. Men det är alltså den enda kända ”naturliga” boplatsen i Sverige.

Innan människan började bygga tillräckligt stora hus för att även ladusvalorna skulle kunna rymmas, kan de ha byggt sina bon i större håligheter i skadade träd. Men när det väl fanns byggnader med öppet loft eller djurstallar och lador, visade sig dessa överlägsna som boplatser. Det bör i sin tur innebära att ladusvalan är en så kallad kulturföljare som gynnats markant av vår civilisation.

En parallell är tornseglaren. I stora sammanhängande skogsområden, utan bebyggelse, häckar dessa fartvidunder fortfarande i trädhål. Men i skogarna är bestånden mycket glesare än inne i samhällen, där det finns gott om boplatser för tornseglarna på byggnader.

Vid Naturum på Getterön i Varberg har man anlagt en konstgjord backsvalebrink med hjälp av stenmjöl. Här tittar de nästan flygfärdiga ungarna ut ur bohålan. Foto: Mikael Nord/praktejder.se

Vid Naturum på Getterön i Varberg har man anlagt en konstgjord backsvalebrink med hjälp av stenmjöl. Här tittar de nästan flygfärdiga ungarna ut ur bohålan. Foto: Mikael Nord/praktejder.se

Man kan fråga sig var ladusvalan byggde bo innan det fanns några byggnader. Förutom ett enda par i en grotta på Gotland, häckar alla svenska ladusvalor på byggnadsverk. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Både hussvalan (bilden) och ladusvalan murar sitt bo av lera, hussvalan utanpå byggnader, ladusvalan i regel inomhus. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Samtliga svalor är skickliga flygare. De lever av flugor och andra insekter som fångas i flykten. Foto: P-G Bentz/sturnus.se