Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Strandskatan – numer på både stränder och tak

En av vårens främsta budbärare längs Hallands kust är strandskatan. Den kan verkligen konsten att annonsera sin närvaro – med högljudda läten och en slående teckning i svart, vitt och rött. Även om det är till kusten som strandskatan först anländer, har den på senare tid börjat sprida sig inåt land och etablerat sig i helt nya miljöer. Detta har fått forskare att misstänka att strandskatan kan vara på väg att delas upp i två olika arter!

Strandskatan kan sägas vara en folkkär fågel. Det blev vi varse när det för 25 år sedan skulle röstas fram landskapsfåglar i Sverige. Det hade redan tidigare gjorts några försök i den vägen, men inget av dessa hade fått genomslag. Men 1995 gick man grundligt till väga och tog kontakt med både lokala ornitologer och folklivsforskare. Tanken var att varje landskapsfågel skulle ha en stark koppling till sitt landskap.

Vi i Halland ville ha just strandskatan. Dels är den en karaktärsfågel för hela kustområdet och dels prydde den sedan 1961 Halmstadornitologernas logotyp. Dessutom hade den blivit en mycket stark symbol för en lokal konsthantverkare.

Men vi tvingades tyvärr ge oss. Även i Bohuslän ville man ha strandskatan som landskapsfågel, och där kunde folklivsforskare peka på att den hade så stark förankring att den även fått dialektala namn i form av tjald och tjelle. Det var ett alltför tungt argument för att vi skulle ha något att sätta emot. I stället utsågs pilgrimsfalken till Hallands landskapsfågel, ett värdigt val eftersom pilgrimsfalken ses betydligt oftare i Halland än i resten av landet.

Äter mer än gärna skaldjur

När det gäller strandskatans namn kallas den tjeld i Norge och tjaldur på Island. Men i övriga Europa är det antingen likheten med en skata eller dess födoval som gett den namnet. Det finska meriharakka och det holländska scholekster betyder båda just strandskata, medan det engelska oystercatcher och det tyska austernfischer betyder ostronfångare. Det franska namnet huitrier pie intar en mellanställning och betyder ostronskata.

Strandskatorna äter mer än gärna skaldjur i form av mindre musslor och ostron. Den skruvmejselformade näbben är ett utmärkt verktyg att bända upp hårda skal med. Därför kan det tyckas märkligt att strandskatan nu börjat dyka upp inne i våra samhällen. Där finns ju inga musslor eller ostron. I stället är det daggmaskar som står på ”land-strandskatornas” matsedel. Sådana finns det gott om, inte minst i städernas alla gräsmattor.

Att strandskatan spridit sig till helt nya miljöer har fått fågelforskare att fundera på om vi kanske bevittnar början på en uppdelning av en art till två

En egenhet hos de landlevande strandskatorna är att de gärna lägger sitt bo uppe på tak. Men det ska vara platta tak, helst täckta med singel eller grus, alltså påminnande om de stränder som är strandskatans ursprungliga miljö. Uppe på taken har ägg och ungar ett bra skydd mot rovdjur, och ungarna stannar där tills de blivit flygfärdiga. Det kan de göra eftersom strandskatan, till skillnad från övriga vadarfåglar, aktivt matar sina ungar. Det ser ganska märkligt ut när en strandskata flyger iväg upp mot ett högt tak med en lång daggmask dinglande i näbben.

Att strandskatan i sen tid spridit sig till helt nya miljöer har fått fågelforskare att fundera på om vi kanske bevittnar början på en uppdelning av en art till två. Om de landlevande och kustlevande strandskatorna inte möts och blandar sina gener, skulle de båda formerna på sikt kunna utvecklas till olika arter. Man har bland annat tittat på skillnader i de båda varianternas näbbar. De kustlevande individernas mejselformade näbbar är inget bra verktyg för att leta efter daggmask i mjuk jord. Då bör näbben i stället ha en lite mjukare och känsligare spets, och just denna typ av näbb har faktiskt en del av de landlevande individerna visat sig ha.

Vilar inför den fortsatta resan

Strandskatorna är typiska så kallade väderflyttare. De anländer så snart isen och tjälen släppt sitt grepp, och i år kom ett rejält inflöde i början av mars. Med detta sagt kan det synas märkligt att de riktigt stora flockarna med strandskator ses hos oss först i månadsskiftet april/maj. Då ligger många av våra häckande strandskator redan på ägg.

Ett besök i Påarp under dagarna runt 1 maj kan bjuda på starka fågelupplevelser. Inte minst gäller det möjligheten att få se och höra en flock med flera hundra, ibland tusentalet, strandskator. De vilar på stranden inför den fortsatta resan, och när flocken lyfter genljuder hela trakten av deras läten. Väl i luften, tar de snabbt höjd och drar iväg mot nordost. Målet är Vita havets stränder i norra europeiska Ryssland. Det är först då, i början av maj, som isen och snön börjar släppa även där – och stränderna blir tillgängliga för musselätare.

Läs också:

Den stränga vintern har varit tuff för fåglarna

Omvända könsroller i fågelvärlden