Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

”Sorg är kärlek som inte har någon annanstans att ta vägen”

2019 var året som Kristina Aspemo och prästen Gösta Tingström, känd från tv-serien Gift vid första ögonkastet, skulle gifta sig. I stället drabbas Gösta, bara 57 år gammal, av en hjärnblödning och dör. Kvar står Kristina med en bottenlös förtvivlan och en förlamande sorg – en sorg som hon nu berättar om i boken När det värsta händer.

”Mamma, jag tror Gösta ser och förstår dig på ett sätt som du har längtat efter hela ditt liv.” (Utdrag ur Kristinas bok.)

Kristinas dotter Jenny sa orden några år innan Gösta dog och de träffade Kristina mitt i hjärtat.

– Vi var så passionerat förälskade och älskade varandra så otroligt djupt på en själslig nivå. Att inte längre ha honom här – han som förstod mig så väl – får mig att känna mig så existentiellt ensam, säger hon nu, drygt två år efter att hon tvingades ta farväl, och fortsätter:

– Sorg är kärlek som inte har någon annanstans att ta vägen. Hur stark kärleken har varit påverkar hur djupt du känner sorgen.

Fastnade för varandra direkt

Gösta och Kristina, som är uppväxt i Halmstad men som nu bor i Täby norr om Stockholm, möttes 2014 på en fest under slutfasen av skilsmässan från hennes förra man. Hon hade en tunn stickad kofta på sig och han hade en pilgrimspin fäst på vänstra bröstfickan. När de gav varandra en kort kram fastnade de i varandra, hans pin hade trasslat in sig i henne kofta. Så där stod de och försökte generat komma loss.

Efter det dröjer det inte länge innan det är de två för alltid, även om alla steg tas på rätt sida skilsmässan – det är Kristina noga med att påpeka. Under fem år gör de i princip allt tillsammans, men en natt sker det värsta.

”Och där, när vi är som närmast, händer det. Du säger att något inte stämmer. Och sedan går allt väldigt fort. Du faller ihop på rygg och beskriver hur du förlorar känseln i din vänstra sida, nerifrån och upp. Det kommer till huvudet. Du tar dig för ögonen och ropar skräckslaget att du inte kan se. I panik försöker du berätta vad som sker men har svårt att få fram orden. Allt skenar. Jag förstår allvaret och ringer 112 och säger att det är bråttom.”

Gösta ligger sedan medvetslös på sjukhus i en vecka innan läkarna kopplar bort respiratorn och han tar sitt sista andetag. Kristina börjar redan under sjukhustiden skriva meddelanden på Facebook, för att berätta för vänner och bekanta om vad som hänt, tacka för allt stöd, beskriva sina känslor och berätta var i sorgen hon befinner sig just nu.

– Jag märkte att skrivandet gjorde mig gott och att jag fick fin respons. Det födde ett första frö om att skriva en bok för att försöka öka förståelsen för hur sorg kan se ut och skänka tröst och hopp till andra människor i sorg, säger Kristina.

Började spöka

Det skulle dock dröja mer än ett halvt år innan hon har återhämtat sig nog för att börja genomföra idén. Den som till slut får henne att ta steget är Gösta.

”Jag tänker att det inte är konstigt att du väljer att ge dig till känna via ett billarm. Vi skojade ofta om din förkärlek till tutor. På din motorbåt hade du flera tutor av olika slag, och du brukade skämta om att det enda du tyckte att vår lyxiga juicemaskin saknade var en tuta. Nu tutar du friskt.”

Inte långt efter att Gösta har dött börjar det hända konstiga saker runt Kristina. Hon förstår ganska omgående att det är Gösta som försöker ta kontakt. Ett billarm går till exempel ofta igång ute på gatan men tystnar så fort som Kristina bekräftar att hon vet att det är Gösta som är där. En gång går larmet igång när Kristina ber honom ge ett tecken ifrån sig som bevis för sin närvaro.

– Gösta kunde vara väldigt högljudd. Han var väldigt extrovert och inte alls blyg av sig. Att han valde att ta kontakt genom ett billarm gör mig full i skratt. Det är så väldigt mycket han, säger Kristina.

Kontaktar ett medium

Men billarmet är inte enda sättet som Gösta kontaktar Kristina på. Han får tv:n att flimra när hon ska se en film tillsammans med sin son Otto, en film som hon och Gösta tidigare har sett tillsammans. Han spelar musik, han tänder ljus och han får fruktfatet att gunga när Kristina sitter i köket med dottern Jenny trots att det är helt stilla i övrigt i rummet.

Till slut kontaktar Kristina ett medium för att få ännu tydligare kontakt och Gösta svarar över förväntan.

”Att möta dig så här, i något som i mycket liknar ett vanligt samtal, är magiskt.”

Vill berätta så tillit och hopp kan växa

Kristinas erfarenhet är att det är många som efter att de har förlorat någon känner av den som har dött. Få vågar dock berätta om det av rädsla för att mötas av skepticism. Själv väljer hon att vara helt öppen om kontakten efter döden.

De som vill får tycka att det är hur konstigt som helst. Jag skildrar konkreta händelser som jag har varit med om, säger hon.

” Jag vill dela med mig av min upplevelse av att livet är så mycket större än vi kan förklara och att det fortsätter även efter det vi kallar döden. Jag vill berätta om hur detta större, vad vi än väljer att kalla det, finns och visar sig om vi öppnar oss för tecknen. Var och en är fri att tro vad den vill, och som läsare behöver du inte tro som jag. Min önskan är att berätta så att tilliten och hoppet kan få växa där det finns en längtan.”

När det värsta händer beskriver Kristina Aspemos första år utan Gösta Tingström. Bild: Privat
När det värsta händer beskriver Kristina Aspemos första år utan Gösta Tingström. Bild: Privat

När Kristina ett drygt halvår efter dödsdagen besöker mediet för andra gången säger Gösta:

”Nu åker vi till stugan och skriver boken.”

Ge inte råd

Kristina tror att hon har blivit bättre på sitt jobb som samtalsterapeut efter att hon själv har förlorat någon som stod henne så nära.

– Det den som är i sorg vill och behöver är att få bli hörd. Inte att få välmenta råd eller att få höra hur hennes eller hans sorgeprocess kommer att se ut, säger hon bestämt men tillägger att hon är väldigt ödmjuk inför att alla sörjer på olika sätt.

Stanna i farstun

Det finns dock några generella råd som hon gärna delar med sig av, inte till den som är i sorg, utan till den som möter någon som är i sorg.

Det första är att utgå från den relation ni hade innan sorgen. Var ni bara goda grannar är det kanske inte läge att första gången ni ses efter ett dödsfall gå fram och ge den sörjande en kram. Om ni däremot var nära vänner innan, försök att fortsätta vara nära även efteråt, men med stor lyhördhet för den som sörjer.

Det andra rådet är att stanna och knacka i farstun. Det vill säga, stövla inte rakt in utan att fråga först. I stället för att utan förvarning skicka ett sms med en fin bild på den döda – med risk för att den sörjande oförberedd öppnar meddelandet vid fel tillfälle, något som hände Kristina – skicka ett sms och berätta att du har en fin bild som du gärna skickar om och när den sörjande önskar.

– Ett sms med de enkla orden ”jag tänker på dig” räcker långt. Omtanke, i stort och smått, utan några som helst krav, råd eller frågor är det som blir bäst, sammanfattar Kristina.

Sa ja till hunden Troja

”Om jag får en tegelsten i huvudet, Kristina. Då kan du ju skaffa den där hunden som jag vet att du längtar efter.”

En av de svåraste saker som Kristina är tvungen att göra efter att Gösta har dött är att avboka deras bröllop som skulle ha ägt rum den 17 augusti samma år. Men något fint händer ändå den dagen. Kristina har länge velat ha en hund men Gösta ville inte. Efter att han har dött bestämmer hon sig för att våga ta steget och kontaktar en uppfödare för att boka en valp. Första mötet med valpen Troja blir på det som skulle ha varit hennes och Göstas bröllopsdag. På kvällen skriver hon på Facebook:

”När uppfödaren frågade om det passade att komma och välja valp den 17 augusti, log jag inombords och svarade JA. Så det har jag gjort i dag, svarat J A .”

Fotnot: De kursiva avsnitten i texten är utdrag ur Kristinas bok.

Kristina Aspemo. Bild: Privat
Kristina Aspemo. Bild: Privat

Kristina Aspemo

Ålder: 50 år.

Familj: Barnen Jenny 22 år och Otto 20 år (båda bor och pluggar i Uppsala) och hunden Troja 1,5 år, som är blandning mellan dvärgpudel och shih tzu.

Bor: Lägenhet i Täby. Uppväxt i Halmstad. (Bodde tills hon var tio år i ett kedjehus på Morgonvägen på Vallås.)

Gör: Utbildad civilekonom. Är sedan tio år egenföretagare som främst jobbar som samtalsterapeut och lite som organisationskonsult.

Intressen: ”Måla i akryl, vara i naturen, vandra, paddla kajak, laga mat, läsa (gärna självbiografier men även skönlitteratur).”

Fint minne: ”Som barn brukade jag få följa med min mamma som var bibliotekarie när hon åkte runt i Halmstad i en illgrön bokbuss.”

Aktuell: Debuterade 23 januari i år (på dagen två år efter att hennes sambo Gösta Tingström dog) med boken ”När det värsta händer – Ett år av djupaste sorg, kärlek och förundran”.