Det var i slutet av januari som Sofia var på habiliteringen i Halmstad och fick läsa slutsatserna i den utredning som gjorts av en psykolog där.
– Jag har hela tiden känt att jag inte passat in, och nu fick jag papper på att jag inte är utvecklingsstörd. Jag anklagar ingen, men kanske hade jag sluppit ganska mycket jobbiga saker om jag aldrig hade fått den där diagnosen.
Placerades i särskolan i tvåan
Sofia är uppvuxen i Nossebro, med föräldrar och två systrar. Hon var ett tillbakadraget barn redan i förskoleåldern, och hon var sen med att gå, prata och socialisera med andra. Som sexåring utreddes hon, och en lindrig utvecklingsstörning konstaterades.
– Mamma och pappa ifrågasatte diagnosen från första början, men det var inte så mycket de kunde göra, berättar Sofia som i ettan gick i en vanlig klass, men hade assistent och fick undervisning på särskolenivå. I tvåan placerades hon dock i särklass, och där började det som skulle bli en hel skoltid med mobbning som successivt bröt ner hennes självförtroende.
– Jag kallades särunge och kråkan. Eftersom jag har överbett kallades jag också för kanintand. Ibland blev jag slagen och sparkad av den där gruppen på sju-åtta personer, så jag försökte hålla mig undan på rasterna. Vissa gånger låste jag in mig på toaletten för att slippa möta dem. Jag ville inte gå till skolan och jag hade ofta ont i magen, berättar Sofia och fortsätter:
– Det allra värsta var den gången de tryckte ner mitt huvud i toalettstolen. Jag var ensam mot allihop… Jag kan inte riktigt beskriva skräcken. Men allra mest skämdes jag över mig själv, och efter det började jag tänka att det nog var bättre för alla om jag inte fanns längre.
Drabbades av ätstörningar och panikattacker
Av någon anledning sa hon ingenting till sina föräldrar – ”kanske för att jag kände mig värdelös och inte ville göra dem besvikna?” – men när hon skulle börja högstadiet bestämde hon sig för att berätta för sina mentorer. Den ena tittade på henne, log lätt och sa att ”det handlar inte om mobbning, de bara retas lite.”
– Så allt fortsatte och jag mådde bara sämre. På lektionerna kände jag hela tiden att det var för lätt, att jag förstod mer än de andra i klassen. Men inte heller det sa jag till någon, jag bara drog mig mer och mer in i mitt skal.
”Jag trodde jag skulle dö, blev alldeles skakig och en enorm hjärtklappning”.
Sofia fick också ätstörningar, och snart kom den första panikattacken – ”jag trodde jag skulle dö, blev alldeles skakig och fick en enorm hjärtklappning”.
På gymnasiet, som hon gick i Trollhättan, började hon svimma oförklarligt. Flera gånger fick hon åka ambulans till sjukhuset, men läkarna hittade inget fysiskt fel. Till slut kom de fram till att hon led av depression och ångest och skrev ut medicin.
– Tabletterna gjorde att jag blev mer stabil, men de gick ju inte till botten med problemen, säger Sofia som påpekar att lärarna på gymnasiet var jättebra.
– De trodde på mig, och försökte verkligen ta tag i mobbningen. Men det hade nog redan gått för långt.
Blev våldtagen i en sommarstuga
2014, efter fyra år på särgymnasiet, flyttade hon till Halland. Hennes föräldrar hade gått skilda vägar många år tidigare, och Sofias mamma bodde nu i Halmstad med sin nya man.
– Jag såg det som ett sätt att börja om, säger Sofia.
Men det gick inte som hon hade hoppats. Hon fick kontakt med en några år äldre kille på nätet, och efter att ha chattat ett tag bestämde de träff i Halmstad. Sofia ville att de skulle ses utomhus, men väl här tjatade han om att hon skulle följa med till en sommarstuga vid en strand. Sofia gav med sig, och i stugan skedde övergreppet.
– Först gjorde jag motstånd och sedan blev jag helt paralyserad, jag liksom frös till is. Efteråt sprang jag runt i området, som var ganska folktomt, men tog mig hem på något sätt. Eftersom jag skämdes så fruktansvärt och hade äckelkänslor, berättade jag inte för någon. Precis som med mobbningen var det ju mitt eget fel – jag borde ha stått på mig och inte åkt med.
Först gjorde jag motstånd och sedan blev jag helt paralyserad, jag liksom frös till is.
Efter våldtäkten blev Sofia nedstämd och lättirriterad. Hon drömde mardrömmar och blev nästan apatisk. Hennes familj fattade att något var riktigt fel, och när hon till slut berättade blev föräldrarna chockade. Då gjorde en Sofia en polisanmälan, även om hon insåg att den inte skulle leda någonstans.
– Jag visste inte ens vad han hette i efternamn, bara förnamnet och att han bodde i Helsingborg. Och det är svårt att bevisa en våldtäkt när det har skett för så länge sedan; ord står mot ord. Men det kändes ändå rätt att anmäla, jag hade inte kunnat gå vidare annars.
Förlorade sin lillebror
Under den här perioden drabbades familjen av ännu en tragedi. Sofias sexåriga lillebror, som hennes pappa fått med sin nya sambo, dog av dubbelsidig lunginflammation.
– Han föddes med allvarliga hjärnskador. Han hade inga ögon och kunde inte prata. Men han kände igen våra röster, och brukade sitta i sin rullstol och le när vi andra pratade runt omkring honom. När han hade dött såg jag min pappa bryta ihop totalt för första gången.
Och för Sofia blev läget akut. Anorexin blev värre, och hon var inlagd en månad på vuxenpsykiatrin i Halmstad. Därefter gick hon på dagvård i Varberg, och fick den sjukdomsinsikt som krävdes för att hon skulle bli frisk.
– Mina hjärnspöken försvann och jag fattade vilken otroligt störd verklighetsuppfattning man har som anorektiker, att man tycker att man är vacker när skelettet sticker ut under huden.
Många viktiga människor
Sedan kom Christian in i bilden. De fick kontakt på nätet, men trots att han bodde i Halmstad dröjde det flera månader innan de möttes i verkligheten. Men när de väl sågs, kändes det helt rätt. De blev ett par 2018, har bott ihop sedan 2020 och ska bli föräldrar i maj.
– Till väldigt stor del är det Christians förtjänst att det går på rätt håll i mitt liv. Jag hade aldrig trott att jag skulle få vara med om det här, säger Sofia.
Men det finns också flera andra personer som varit viktiga. Såsom hennes chef på Kadriljen, den dagliga verksamhet där hon fick en individuell placering 2019. Då hade hon fortfarande sin diagnos som utvecklingsstörd – även om det i dag heter intellektuell funktionsnedsättning – i bagaget. Chefen noterade dock att Sofia klarade påfallande mycket, och såg till att hon fick gå en distanskurs på åtta veckor som gjorde henne till certifierad lokalvårdare. Han uttryckte tveksamhet inför hennes diagnos, och eftersom Sofia, och även hennes familj, kände samma sak tog hon kontakt med habiliteringen för att få en ny utredning. På grund av corona dröjde den, men nu i januari kunde den äntligen genomföras.
– Psykologen intervjuade Christian och en kollega på Kadriljen om hur jag fungerade i vardagen, och jag fick göra en massa tester. Det visade sig att jag är bra på det konkreta och inte har några problem att klara vardagen. Dock har jag svårt för det abstrakta, säger Sofia och pekar på formuleringar i utredningen som indikerar att hennes autism kan vara en orsak till det. Att hon bara lärt sig sådant hon varit intresserad av ”kan ha påverkat både hennes allmänbildning och bidragit till att hon inte fått träning i att tänka abstrakt inom många områden. Troligen har även skolgången i särskolan bidragit till detta eftersom det sannolikt varit understimulerande.”
”Hennes tidigare diagnos tas därför bort.”
Sammanfattningsvis slår psykologen fast att ”Sofia uppfyller i dagsläget bara kriteriet om begåvningstestresultat och kan därför inte ha diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Hennes tidigare diagnos tas därför bort.”
– Jag blev väldigt glad när jag läste det här. Det har gett mig hopp, och när jag är tillbaka efter föräldraledigheten ska jag läsa in hela grundskolan och gymnasiet – betygen från särskolan är inget värda om jag vill utbilda mig. Det kommer att ta lång tid, men när jag väl bestämmer mig för något ger jag mig inte, säger Sofia och skrattar.
Att bli mamma är en stor lycka, men även en viss oro. I början av graviditeten började Sofia drömma mardrömmar om mobbningen hon utsatts för, och kände sig livrädd för att hennes barn ska ärva hennes autism och få det tufft i skolan.
– Jag berättade för min barnmorska som såg till att jag fick tid hos en psykolog. Och det har verkligen hjälpt. Det är så skönt att få höra att inget av det som har hänt är mitt fel.
”De trodde att de gjorde det som var bäst för mig”
Och trots allt Sofia har varit med om, är hon inte bitter.
– De som utredde mig när jag var liten ville inget ont, utan trodde att de gjorde det som var bäst för mig. Och jag var ett annorlunda barn. Jag tog inte för mig och sa inte till när något var fel. I stället höll jag mig mer och mer i min bubbla. Men ibland grubblar jag på vad som hade hänt om jag aldrig hade fått diagnosen utvecklingsstörd, utan hade fått gå kvar i den vanliga klassen med extra stöd för min autism, säger Sofia och inflikar:
– Det är därför jag vill att ni uppmärksammar det här. Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak. Det bryter ner en människa att hela tiden jämföra sig med andra, att önska att man hade varit någon annan än den man är.
Sofia Strömdahl
Ålder: Fyller 28 i april.
Familj: Sambon Christian (i maj föds deras dotter). Pappa i Nossebro och mamma i Halmstad. Två helsyskon, två halvsyskon och ett bonussyskon. ”Och min lillebror Svante, som dog 2016, sex år gammal.”
Gör: Är resursperson på Kadriljen, en daglig verksamhet i Halmstad. ”Jag ansvarar för läsgrupper för de funktionshindrade, hjälper till i köket och städar. Men på grund av corona har jag inte kunnat jobba på ett tag, eftersom jag är gravid och tillhör en riskgrupp.”
Har gjort: Föreläst för resurspedagoger, men även för allmänheten, om ”Det inre kriget”. Föredraget handlar om allt hon varit med om, men framför allt om hur hon kommit vidare.
Om mod: ”Det växer fram. Jag har i många år velat ha min föreläsning, men fegat ur. Tills den gången jag faktiskt genomförde den – och allt gick bra. Och nu när jag har gått på vattengympa i samband med graviditeten har jag börjat prata med de andra deltagarna. Det hade jag aldrig vågat för några år sedan.”
Om självförtroende: ”Det är samma sak där, det växer fram. Men när du har varit svårt mobbad går det inte att reparera fullt ut. Du är alltid lite rädd för att säga något dumt, att göra fel, att inte fatta… Så det blir lätt att du inte tar plats, inte säger din mening, inte gör något väsen av dig.”
Framtidsplan: ”När jag har godkända gymnasiebetyg vill jag läsa på yrkeshögskolan, jag tror att det blir för teoretiskt med högskolan. Min dröm är att jobba inom vården, att på något sätt kunna hjälpa dem som har det svårt.”
Läs mer: På Sofias blogg, mittlivsomsofia.
