Året var 1994. Annelie Wallander var 28 år, ensamstående småbarnsmamma och hade påbörjat en efterlängtad undersköterskeutbildning i Göteborg där hon bodde då. Hon hade inte gett sig tid att lyssna på sin kropp efter att ha varit inlagd ett par dagar på sjukhuset för en livmoderinflammation. Hon hade druckit kopiösa mängder vatten, var otroligt trött och gått ner kraftigt i vikt. Men skolan skulle hon klara. Tills det inte gick längre.
– Hade jag kommit lite senare till sjukhuset hade jag inte överlevt. Så fort jag piggnade till fick jag min diagnos. Mest orolig var jag för ögonen, det hade bildats sockerkristaller på dem och därför kunde jag inte se. Jag var rädd för att jag aldrig mer skulle kunna se mina barn, säger hon.
En sjuksköterska berättade att Annelie hade diabetes typ 1, som är den allvarligare varianten. Annelie fick lära sig hur sjukdomen skulle skötas samt hur blodsockermätaren och insulinpennan (sprutan) fungerade. Hon fick också lära sig hur hon skulle klara sig utan syn, till exempel hur man känner med fingret i glaset när man fyller det. Efter en och en halv vecka skickades hon hem.
– Om jag satte blodsockermätaren alldeles intill ögonen kunde jag urskilja de stora siffrorna, och insulindosen kunde jag reglera genom att höra klicken i insulinpennan. Mina vänner och min dåvarande pojkvän hjälpte mig med barnen, och klasskamraterna med studierna. Hur jag klarade mig förstår jag inte i dag.
Efter ett halvår var synen någorlunda återställd.
– Jag visste att om jag skötte mig och motionerade och åt rätt var chansen att få bättre syn större. Det blev en stor omställning med noggranna rutiner. Men egentligen levde jag på ett sådant sätt som är bra för alla människor.
Annelie fick lägga sina älskade högklackade skor på hyllan, fötterna är särskilt känsliga och minsta sår kan medföra svåra bensår och i värsta fall amputation.
–Jag kan inte gå barfota utomhus på sommaren som jag älskar och jag måste alltid ha rena sockar och skor. Ett litet sandkorn som börjar skava kan vara ödesdigert, ibland till och med dammsuger jag mina skor, säger hon och skrattar.
22 år har gått sedan Annelie fick sin diagnos. Hon har hunnit träffa en ny man, gift sig, flyttat till hans gård i Skällinge och fått sitt tredje barn.
– Jag fick en fantastisk hjälp på Sjukhuset i Varberg, utan personalen där hade det aldrig gått. Med min diabetes 1-sjukdom är en graviditet riskfull både för mig och barnet, så jag gick på noggranna kontroller och det slutade bra.
Annelie är glad att hon flyttade till sin Åke i Skällinge, hon fick en bra make och familj som gör henne tryggare. Hennes närmaste känner igen tecknen vid för lågt eller högt blodsocker, något som kan leda till att hon hamnar i medvetslöshet eller koma. Sedan flytten arbetar hon i sin makes företag där hon nu är delägare. Hon arbetar huvudsakligen med administration.
– Det var mer eller mindre självklart att flytta från Göteborg. Åke kunde inte lämna gården, han arbetade både som bonde och med sitt distributionsföretag. Dessutom tog han hand om sina föräldrar som kvar på gården, medan jag inte hade så mycket som höll mig kvar i Göteborg. Jag trivs jättebra i Skällinge och i Halland får jag mycket bättre vård än i Göteborg.
Annelie upplever att många människor inte förstår hur allvarlig hennes sjukdom är, att den sliter hårt på hennes organ.
– När jag berättar att jag har diabetes, så säger många att det är tur att det inte är en allvarlig sjukdom jag har fått. Men utan mitt insulin dör jag.
Fortfarande är Annelie orolig för sina ögon, att inte kunna se, och allt tyder på att det i framtiden kommer att bli problem. Bensår och amputationer oroar också.
– Fotvården är guld värd, jag är så tacksam över den. Ja, sjukvården i Varberg är fantastisk.
Annelie berättar att när hon träffade Åke så ville hon vara ärlig och sa att om hon lyckades bli 40 år skulle hon vara glad.
– Men med den forskning som pågår och hjälpen jag får på sjukhuset kan jag kanske bli en riktigt gammal dam. Det viktigaste är att jag själv sköter min hälsa, där ligger det största ansvaret. Hos mig själv, säger hon.
Lite om Annelie Wallander
Ålder: 50 år.
Bor: Skällinge.
Familj: Maken Åke och de tre barnen Jenny, 27 år, Josefin 23 år, och Felicia, 10 år.
Gör: Arbetar och är delägare i familjeföretaget Expressbud, tidigare arbetade hon som undersköterska inom missbruksvården.
Intressen: Fotografering, läsa, film, handarbeta och hjälpa dem som behöver hjälp.
