– Allting förändras när döden kommer nära. Många tänker nog inte på hur mycket barnen berörs. För den som är ung är det jättesvårt att be om hjälp – man vet ju faktiskt inte ens vad man ska be om, säger hon.
Sara, som i dag bor i Halmstad, växte upp i en litet samhälle utanför Gävle. Där bodde hon med sina föräldrar och sin fyra år yngre syster. Men det var hon och pappan som gjorde det mesta ihop. De var lika idrottstokiga båda två och älskade att vara utomhus tillsammans. Förutom att han var hennes far var han också hennes fotbollstränare.
– Jag var aktiv och hade massor av spring i benen. Han stöttade mig och förstod mitt stora behov av att röra på mig, säger hon.
Märkte att något var fel
En kväll när Sara var tretton år gammal märkte hon att det var något underligt med fadern.
– Pappa var trött och hade varit ”konstig” hela dagen. På kvällen fick han ett strokeliknande anfall och fick åka till sjukhuset i ambulans.
Det visade sig att Saras pappa hade en hjärntumör. Den satt så illa till att den inte gick att operera.
– I samma stund som ambulansen kom kände jag på mig att det var obotlig cancer. Känslan var mycket starkare än en orolig tanke. Kanske är det för att pappa och jag var så tajta? Att vi satt ihop, säger Sara.
Efter det blev sig livet aldrig likt igen.
Att se sin aktive far förändras, förtvina och till slut hamna i rullstol för att han var för svag för att orka stå, påverkade Sara djupt.
– Jag gick i nian och det är ju i den åldern man själv ska ta nästa steg i livet. Men nu blev alla roller hemma ombytta. Mamma fick ha allt fokus på pappa och jag blev förälder åt min lillasyster.
Idrotten fanns där som ett andningshål och det är Sara tacksam för.
– Jag tränade fotboll, basket och innebandy sex dagar i veckan. Det var så viktigt för mig, men i efterhand förstår jag ju att det också var en flykt.
Mentorn förstod Saras behov
Även skolan var en stor hjälp.
– I nian kände jag alla och fick fint stöd av mina lärare. Min mentor var fantastisk och hon insåg att jag behövde vara hemma ibland. Under en tid var vi faktiskt tre tjejer i klassen som hade anhöriga som var svårt sjuka. Vad är oddsen för det? Skolan blev proffs på krishantering det året...
Mycket förändrades när Sara började gymnasiet. Hon miste sin välkända miljö och började pendla. Samtidigt placerades hennes 46-årige far på ett äldreboende.
– Bara det kändes absurt i sig. Och ju sämre han blev desto jobbigare var det att vara i skolan. Jag var borta mycket och orkade jag inte komma ikapp. Till slut hoppade jag av.
Mot slutet av hösten gick Saras pappa bort. Han dog dagen före hennes 16-årsdag.
– Det var svårt, men någonstans är jag tacksam över att han slapp lida längre, säger Sara.
Skador missades i sorgen
För att komma från sorgen och få en chans att hitta sig själv flyttade Sara hem till sin farbror i Jönköping. Där började hon gymnasiet med idrottsinriktning. Samtidigt började hennes hälsa skava.
– Tyvärr hade jag dragit på mig idrottsskador och en stressfraktur under pappas sjukdom. Varken jag eller någon annan hade hunnit fokusera på mitt onda när han var sjuk. Efter en tid på skolan fick jag träningsförbud – och vad skulle jag då på ett idrottsprogram att göra?
Så Sara flyttade hem igen. Hon trivdes inte i sin gamla klass och det slutade med att hon gick klart gymnasiet på distans. De här åren minns hon som tunga.
– Alla i familjen var vilsna men vi kunde ju inte krascha samtidigt. Jag hade heller inte råd att må dåligt eftersom jag måste klara skolan, så läkaren skrev ut tabletter till mig.
När Sara tittar tillbaka önskar hon att det hade funnits hjälp att få ur ett ”ungt” perspektiv den här tiden.
– Ta det här med medicineringen, till exempel. Läkaren frågade om jag ville fortsätta med mina tabletter. Hur skulle jag som tonåring kunna avgöra det? Jag menar, hur är det normalt att må? Det var inte förrän jag slutade medicinera som jag fick känslorna tillbaka. Då förstod jag hur det känns att vara glad eller ledsen – och först då kunde jag landa i mig själv.
Även stödgrupper för unga är ett svårt område, konstaterar Sara.
– Några år hit och dit gör så stor skillnad i tonåren. I de unga stödgrupper som jag hänvisades till var de som hade mist sina föräldrar oftast runt 25 år. De hade en annan livssituation och var mer klara över vilka de själva var. Mina behov blev inte sedda där, även om det naturligtvis var bättre än inget.
Sara har också fått en Adhd-diagnos i vuxen ålder. Att den inte uppmärksammades tidigare tror hon har med familjens sorgearbete att göra.
– Det är väl ungefär som med mina idrottsskador. Det fanns helt enkelt inte tid och energi att fokusera på mitt mående, varken hos mig eller hos min familj.
”Vet hur jag reagerar i kris”
I dag är Sara 21 år och bor i Halmstad där hon läser programmet ”psykologi – inriktning idrott och motion” på Högskolan. Hon beskriver det som att hon har landat. Hon älskar Halland och trivs med det hon gör.
– Jag har vuxit enormt av det jag har gått igenom. Trots att jag är så ung så har jag redan varit med om något av det värsta som kan hända – att mista någon man älskar. Jag vet hur jag reagerar i kris jag och har fått många insikter om mig själv som människa. Nu vill jag använda dessa kunskaper på bästa sätt och fokusera framåt.
Sara Wiklöf
Ålder: 21 år
Bor: I Halmstad
Gör: Läser idrottspsykologi vid högskolan i Halmstad
Om att medicinera för att dämpa sorgen: ”Det kan vara till god hjälp i det akuta skedet för att orka och för att inte falla ner i en djup depression. Men som tonåring är det svårt att veta hur man ska må. Den här diskussionen bör en bra läkare kunna ta och inte lägga hela beslutet på dig.”
Råd till andra drabbade anhöriga: ”Lägg inte över allt det jobbiga på dina vänner. De är inte psykologer. Det är viktigt att ni också kan skratta ihop och ha roligt i eländet.”
Ung Cancer – här finns stöd att få
• Ung Cancer vänder sig till unga vuxna som själva drabbats eller lever nära någon som drabbats av cancer. Medlemmarna är mellan 16 och 30 år gamla och medlemskapet är avgiftsfritt.
• Ung Cancer vill ge sina medlemmar psykosocialt stöd och fylla det gap som ofta uppstår mellan livet på sjukhuset och livet utanför. Organisationen skapar mötesplatser och möjligheter till gemenskap i en tid då det är lätt att känna sig ensammast i världen.
• I höst fokuserar organisationen Ung Cancer särskilt på unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig.
Källa: Ung Cancer
