Sara Bondesson har skrivit bok om samverkan vid kriser

”Att samverka i kris – vanliga människor i ovanliga situationer” är titeln på boken som Sara skrivit tillsammans med Fredrik Bynander och Helena Hermansson (alla författarna jobbar vid Försvarshögskolan i Stockholm).

Det är också den boken jag håller i handen för att Sara ska känna igen mig när vi möts på järnvägsstationen i Lund – och en stund senare sitter vi på ett kafé.

38-åriga Sara bor sedan länge i Stockholm men är till största delen uppväxt i Halmstad, där hon en gång i tiden ville jobba med teater.

– Jag läste drama på Sturegymnasiet och höll på med teater något år efter skolan, men insåg att jag var mer intresserad av politik och samhället.

Saras funderingar resulterade i att hon läste statsvetenskap och efter en tid fick anknytning till Försvarshögskolan.

Det går inte att räkna upp alla hennes akademiska meriter och forskningsprojekt. Men Sara granskade bland annat följderna av svininfluensa och översvämningar. För sin doktorsavhandling studerade hon ojämlikhet och sociala rörelsers roll i hanteringen av orkanen Sandy som drabbade USA:s östkust 2012.

– Jag tillbringade nästan ett år i New York och gjorde etnografiska fältstudier: intervjuade människor som drabbats och deltog som observatör på möten och demonstrationer, säger Sara om forskningen.

En sak som ofta diskuteras vid kriser, som naturkatastrofer eller terrorattentat, är vilka myndigheter som har det exakta ansvaret och behovet av samverkan.

Det är också temat i den aktuella boken där det bland annat berättas om en skogsbrand och ett terrorattentat, Men alla händelser och personer är fiktiva.

– Vi ville hitta en pedagogisk form som gjorde det lättare att läsa. Teoribildningen kring samverkan blir annars ofta abstrakt och svårtillgänglig.

Kapitlet ”Vissa vill och andra inte” handlar om en svårartad skogsbrand i Västernorrlands län, och läsarna får följa brandmannen Sigge och Anna, tjänsteman på länsstyrelsen. Hon har beredskap när branden rasar och hon grubblar på vad hon ska göra. Vilka ska kopplas in? Vem ska bestämma?

En tredje person är Sven-Ove, räddningschef i Sundsvall som inte vill ha någon hjälp utifrån: ”Nej, vi behöver inte lyfta det här uppåt, det är bara skog som brinner”, ryter han.

– Många blåljusorganisationer har sin egen kultur. Där vill de lösa problemen själva – och fort ska det gå. Samverkan tar mer tid, samtidigt som det också kan vara avgörande för en bra hantering, säger Sara och tillägger:

– Vi har tagit in synpunkter på texterna från praktiker inom exempelvis räddningstjänst och flera menar att det finns människor som Sven-Ove i verkligheten.

Kapitlet är dramatiskt med barn i livsfara och hur det slutar ska inte avslöjas, men alla fiktiva historier i boken följs upp av en teoretisk genomlysning och en faktabaserad texter om olika myndigheters ansvar i det verkliga svenska kris- beredskapssystemet.

Men samverkan kan även handla om frivilliga som vill hjälpa till vid kriser.

– Frivilliga är en resurs som man kan använda bättre än i dag. En del myndigheter vet inte hur de ska ta tillvara frivilligresurser. Efter stormen Sandy i USA bildades Occupy Sandy, en ideell rörelse som samlade över 60 000 volontärer som stöttade människor i fattiga områden. De utgjorde en ovärderlig resurs för hela samhället.

Ordet ”samverkan” har en positiv klang, men är det alltid bra?

– Nej, det är inte oproblematiskt. Det är även en demokratifråga: vem som har rätt att bestämma. Vår bok slår inte fast några sanningar utan är mer en del i debatten och kan läsas vid grundkurser i statsvetenskap, men även av vanliga människor.

Det säger Sara Bondesson som torde ses som en expert i krishantering vid det här laget. Och det blir inte sämre av att hennes sambo Anders Forsberg är rådgivare i nationell beredskap vid Röda Korset.

Ni måste vara idealfamiljen vid en kris?

– Haha, det är många som säger det, och visst; vi har ständigt två femtonlitersdunkar med vatten hemma – och gott om konservburkar.

Per Kågström