Ragnar har jobbat med skog och gått sina egna vägar i livet

Ragnar Johansson skulle gå till sjöss – men valde skogen. Och han jobbar fortfarande bland bark och löv vid 74 års ålder, mannen som på sitt helt egna sätt skapade Prins Bertils stig (läs även i faktarutan om Ragnars äventyr i Peru)

ANNONS

– Det var här det var värst.

Det säger Ragnar Johansson när vi vandrar längs Prins Bertils stig, från handikappbadet mot Tylösand.

– Det var den hårdaste sträckan på stigen med alla stenblock. Dessutom fick jag kritik från nakenbadarna som brukade hålla till där.

Men stigen blev färdig, och är väl för evigt förknippad med dig?

– Ja, man säger det – men vi måste även nämna dem som hjälpte mig. Det var en grupp arbetslösa män, några med missbruksproblem, som jag kunde hålla sysselsatta. Flera av dem var duktiga hantverkare som haft fina jobb tidigare i livet.

Ragnar har också haft flera jobb under sitt 74-åriga liv och de har hela tiden haft med stigar och skogar att göra – trots att det var meningen att han skulle ut på havet.

ANNONS

– Jag växte upp i Mölnlycke utanför Göteborg med en pappa som var sjökapten och visst tyckte jag om havet. Men jag drogs hela tiden till skogarna i trakten, framför allt Delsjöreservatet.

Varför blev det så?

– Jag gillade träden, fåglarna, lugnet... allt som har med skogen att göra. Och jag har fortfarande ett allmänt miljöintresse till skillnad från fanatiker som enbart kämpar för till exempel fåglar eller speciella djur, utan att se till helheten.

Ragnar gick trots allt till sjöss i några år, ”jag avancerade till och med från jungman till lättmatros”, men utbildade sig sedan till skogsmästare.

– Det var ett ganska praktiskt yrke som passade mig. Jag ville inte sitta på kontor hela dagarna, säger Ragnar som 1972 flyttade till Halmstad och blev distriktschef för Sydved.

– Mitt jobb var att locka över skogsägare, bland annat de som var anslutna till Södra skogsägarna. Jag var så effektiv att jag hotades med såväl stryk som döden.

En bit in på 1990-talet började Ragnar tröttna på företaget, och i stället blev han naturparkmästare i Halmstad kommun 1995.

– Det innebar att jag ansvarade för alla grönområden och stränderna, och mitt mål var hela tiden att det skulle hända saker.

ANNONS

Och det gjorde det, framför allt längs kusten. Där anlades den tidigare nämnda Prins Bertils stig på ett, milt sagt, obyråkratiskt sätt och invigdes 1998.

– Jag hade hjälp av gruppen med arbetslösa män, men nästan inga pengar. Men jag tiggde materiel, skaffade sponsorer och övertalade personligen alla markägare för att få tillstånd.

Det blev en del debatt kring stigen.

– Ja, det kom bland annat kritik från fågelvänner, arkeologer och – som sagt – nakenbadare som menade att stigen skulle störa på olika sätt, och dessutom påpekade kommunanställda att jag inte följde reglerna. Men hade vi anlagt stigen på kommunalt sätt hade den förmodligen aldrig blivit färdig.

Du uttalar dig rätt kritiskt om andra, och verkar oerhört självsäker. Men även du måste väl haft fel?

– Absolut, flera gånger. Men gör man inga fel gör man inte heller några rätt. Man måste prova saker, det finns politiker och kommunala tjänstemän som aldrig vågar fatta ett beslut, eftersom det kan bli ett misslyckande.

När du berättar om konflikter låter det som du tycker att de kan vara rätt kul.

– Öh... ja, lite, säger Ragnar med ett skratt.

– Men jag går aldrig in för att såra någon.

ANNONS

2001 lämnade Ragnar sitt kommunala jobb och har sedan dess drivit egna företag. Han äger skog och förvaltar skog åt andra, och har har tre hyreshus i Halmstad.

Du är pensionär sedan nio år tillbaka. Varför jobbar du så mycket?

– Jag vill leva, därför jobbar jag – men bara när jag själv vill. Och min dotter håller på att ta över en del av verksamheten, säger Ragnar som fortfarande är stridbar när det gäller skogsbruket.

– Det har gått mode i naturvård och hur man sköter skogen, där det tas panik- artade beslut. Det som var högsta mode på 80-talet kan vara straffbart i dag. Det är för mycket domedagsprofetior där många faror överdrivs.

Ragnars ilska gäller dock inte bara skogen. Han retar sig också på bristande förståelse för dem som står allra längst ner på samhällsskalan – de hemlösa. Därför jobbar han sedan två år ideellt på Nattkaféet i Halmstad.

– Vissa av besökarna super och lär knappast sluta, men det finns även de som hamnat på gatan efter en skilsmässa – eller helt enkelt haft otur. Jag blir förbannad över att samhället inte kan ge hemlösa ett värdigt liv, säger Ragnar som även mött gamla bekanta på Nattkaféet.

ANNONS

– Några som går där var med och anlade Prins Bertils stig.

Ragnar Johansson

Ålder: 74 år.

Familj: Gift med Ulla, dottern Annika och två barnbarn, samt bonusdottern Mona.

Bor: Öster i Halmstad.

Gör: Pensionär men fullt sysselsatt med egen skog samt stubbfräsning och skog att förvalta via sitt bolag. Ragnar äger även tre hyreshus och jobbar ibland ideellt på Natt- caféet.

Kuriosa: Ragnar stämplades en gång som ”icke önskvärd” i Peru. Så här gick det till den gången:

”Det var 2004 när jag och Gert Tangstad från Halmstad var i Peru och fotvandrade, bland annat på Inkaleden. Jag hade en del av packningen i en ryggsäck som jag hade glömt att tömma helt hemma i Sverige efter älgjakten, så där låg fem patroner. De upptäcktes först av säkerhetspersonalen på Kastrups flygplats, men de förstod varför jag hade fått med patronerna, och nöjde sig med att beslagta dem. Men de missade tre, märkligt nog, så jag åkte vidare utan att veta att de fanns i ryggsäcken.

Väl på plats i Peru skulle jag flyga inrikes till stad- en Cusco, och då hittades patron- erna av personalen på flygplatsen – och det blev ett jäkla liv. Jag togs åt sidan, omringad av beväpnade och aggressiva vakter, och blev fotograferad från alla håll. Dessutom tog de mina fingeravtryck. Jag försökte förklara var patronerna kom ifrån, men de kunde ingen engelska och begrep inte orden ”moose hunter”.

Jag var fruktansvärt rädd och svettades över hela kroppen. Då började de prata om ”dollar” och jag förstod att de ville ha pengar. Jag visade dem var jag hade min reskassa och de tog precis allt jag hade – 350 dollar.

Sedan fick jag gå på flygplanet men de sa att jag inte skulle vara välkommen i landet under en lång period. Jag vet inte om det fortfarande gäller – jag har aldrig åkt tillbaka till Peru”.

ANNONS