Hemma i enplanshuset i ett lugnt halländskt villaområde nära havet busar bröderna William, 6 år, Christopher, 5, och Philip, 8, med hunden Rocky. Mamma Josefine och pappa Per ler. Det är så det ska vara tycker de.
I England var det inte riktigt så.
–Där vi bodde var det höga staket runt villorna, barnen kunde inte bara gå in till grannen och ringa på eller vara ute på vägen som saknade plats för promenerande barn. Här är barn mer fria och får leka mer, säger Per som själv är uppväxt på Nordjylland i ett litet samhälle nära Skagen.
Per Nielson jobbar på bank som managementkonsult. Han och Josefine träffades strax efter hon hade tagit sin lärarexamen. Josefin, som är uppväxt i Okome, flyttade till Pers lägenhet i Köpenhamn och fick snabbt ett jobb på en skola i Malmö och började pendla.
2008, i samband med att det första barnets kom, skaffade de hus i Malmö. Två år senare erbjöds Per ett jobb i London, något både han och Josefine hoppats på.
–Vi såg det som ett roligt äventyr, och det var lätt eftersom vi inte hade något barn som hade börjat skolan, säger Josefine.
Hon var gravid då de flyttade i juni 2009, men valde att åka hem till Sverige och sjukhuset i Varberg då det var dags att föda ett par månader senare. Sonen Philip fick följa med.
–Jag hade en komplicerad och svår första förlossning och var osäker på språket. Det var tryggare att föda ”hemma”. Vi bodde hos mina föräldrar och Philip kunde vara hos dem under förlossningen. Jag födde för tidigt, så Per hann inte komma, han fick höra mina skrik i mobilen på flygplatsen i stället, ler Josefine.
Det var när äldste sonen skulle börja på förskolan som Josefine och Per märkte hur stor skillnad det trots allt var i kulturen mellan Skandinavien och England. Förskolan i England ville inte ha någon delaktighet från föräldrarna.
–De hade ingen inskolning, där föräldrarna var med. Men de hade webbkameror överallt, så när jag kom hem följde jag Philip i min dator. Ingen brydde sig eller tog hand om honom. Han satt ensam i ett hörn med jackan fortfarande på sig. Jag åkte dit och krävde att få vara med. De gick med på det, men de två dagar jag var där ignorerade personalen mig. Det slutade med att jag tog hem Philip.
Förskolan var privat, Pers arbetsgivare stod för kostnaderna, och de flesta andra föräldrarna såg inget konstigt i att bara lämna över barnen.
–Det är en annan kultur. Föräldrarna vill bara lämna bort sina barn och få frid, säger Per som förvånade sina arbetskamrater när han, som för övrigt arbetade mycket och hårt, tog ledigt för att åka och titta på sonens fotbollsmatch.
–Han var enda mannen där, alla mammor älskade honom, säger Josefine.
Till slut hittade de en ”flickskola”, som även tog in pojkar upp till fem år. Där accepterade personalen att Josefine var med första dagen.
–Men det var höga galler, koder och kameror överallt. Barnen fick inte vara ute och leka om det regnade eller blåste, det ansågs för farligt, säger Josefine.
2011 kom tredje barnet. Den här gången valde Josefine att föda i England. Pers arbetsgivare betalade en barnmorska som följde henne hela tiden och dessutom skulle vara med vid själva förlossningen, vilken tid den än var.
–Hon var jättebra. Det var bara hon och Per i förlossningsrummet, en sjuksköterska från sjukhuset kom in en kort stund när det blev komplikationer och de måste använda sugklocka, säger Josefine och fortsätter:
– Sjukhuset däremot var inte bra. Det var slitet, det fanns ingen service och man fick inget att äta utan att betala. När jag var klar med förlossningen var det inget högtidligt, jag fick bara två brända brödskivor att äta. Det är mycket bättre på sjukhuset i Varberg.
När Philip var fyra år fick han börja skolan. I den nya skolan fanns även förskola som hans yngre bröder William och Christopher kunde gå i.
–I skolan får barnen inte leka, rasterna är få och de var tvungna att ha skoluniform med slips till och med på gymnastiken. De lär sig säkert mycket, undervisningen är mycket akademisk, men de får inte vara barn, säger Josefine.
Efter tre år var det dags för familjen att flytta tillbaka till Sverige. De köpte hus i Malmö men hittade ett drömhus i Ringsegård utanför Falkenberg som de gav bud på. I sista stund gick affären i stöpet och Per fick erbjudandet att bli chef på bankkontoret i London.
De tre barnen fick börja i sin ”gamla” skola i England, men om skolorna i England tyckte familjen fortfarande inte.
–Lite ordning och reda är bra, men inte som det är i England, säger Josefine som i dag är svensk- och hemkunskapslärare på Söderskolan i Falkenberg.
Efter ett halvår i England fick Per och Josefine till sin häpnad se att drömhuset i Ringsegård de budat om åter var till salu på Hemnet. De lade ett bud och fick huset. Josefine och barnen flyttade hem lite tidigare och installerade sig i huset och i januari kom Per.
Sedan 1 april jobbar han åter i utlandet. Han arbetar med stora företag runtom i världen men är bara borta från hemmet några dagar i veckan och då bor han på hotell.
–Jag trivs bra i Falkenberg. Det är en mysig stad med trevliga människor och nära flygplatsen. Den befattningen jag har finns bara i stora städer, så jag måste pendla. Om vi måste flytta någon gång så blir det inom Falkenberg, säger han och skrattar.
London tänker Per och Josefine däremot besöka ofta, trots skolan trivdes familjen mycket bra och fick många vänner som fortfarande bor kvar.
–Vi har fått med oss många trevliga traditioner från England och det var en jättekul tid. Men hur det än är, borta bra men hemma bäst, säger Josefine.
Lite om Nielsen-Sjöstrands
Familjen: Josefine Sjöstrand, 38 år, lärare och uppväxt i Okome, Per Nielsen, 39 år, managementkonsult och uppväxt i ett litet samhälle nära Skagen på Nordjylland, Philip, 8 år, William, 6, år, Christopher 5 år.
Bor: Villa i Ringsegård utanför Falkenberg.
Gillar: Lek och bus och att resa.
