Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Paul bytte scen och är lycklig i rollen som präst

Paul Fried var skådespelare, men sedan tio år – drygt – är han präst.
– Alla förväntningar jag hade på yrket har överträffats, och inga farhågor har besannats, säger den 61-årige förkunnaren.

Jag träffar Paul en het augustidag, och vi lyckas hitta skugga under en spretig björk på Hallandsgården. Den före detta skådespelaren har varit i Halmstad för att välsigna gatuteaterfestivalen, något han har gjort i många år.

– Så ser mitt personliga kyrkoår ut. Det är påsk, Kristi himmelsfärd, pingst, gatuteaterfestivalen... , säger Paul med ett skratt.

En gång i tiden medverkande han i festivalen som skådespelare, och livnärde sig som frilans inom teatervärlden.

Men det var då. I dag nöjer han sig med att spela små roller i påsk- och julspel i Katarina församling i Stockholm.

– Visst upplevde jag mycket roligt som teaterarbetare men det var slitsamt att hela tiden jaga nya roller. Som skådespelare måste man framhålla och vara uppfylld av sig själv, och är det något vi inte behöver mer av i dag är det självupptagenhet.

Det säger Paul och vi grubblar en stund över samtidens desperata jakt efter bekräftelse, att ha "mest likes på facebook".

– Jag ser inte ner på dem som är fjättrade vid det behovet – jag har själv varit där – men i dag behöver jag inte längre jaga. Det kan säkert låta märkligt för en icke-troende men jag får bekräftelse varje dag av Gud, och sedan jag slutade bry mig får jag även mer bekräftelse än någonsin från andra människor, säger Paul med emfas.

Han må har lämnat teatern men alla år på scener lyser fortfarande igenom. Han talar poetiskt och dramatiskt med yviga gester, perfekt diktion och hög röst – och många vid de närmaste kaféborden torde också höra vad han säger.

Man förstår att han är en tillgång för vilken kyrka som helst: Paul kan ge liv åt en text.

Det var också något som många märkte redan på 70-talet, när den unge prästsonen från Söndrum började spela teater med likasinnade i Halmstad.

Det har skrivits en hel del om Paul i HP under alla år, inte minst när han spelade huvudrollen som Mister Scrooge i "En julsaga" på Kulturhuset 1990, och om hans andra roller.

Vi intervjuade honom också när han började tröttna på teater vid millennieskiftet.

– Jag var helt förändrad. Allt som varit viktigt betydde plötsligt ingenting.

Paul tog i stället tag i den barnatro som han haft i alla år och började studera till präst 2002, några månader innan han blev pappa för första gången.

– Det var två saker som skapade en total förvandling i min tillvaro. Jag insåg på allvar att livet inte bara handlade om mig själv.

Paul studerade i sex år och prästvigdes den 11 januari 2009, av dåvarande biskopen Caroline Krook i Storkyrkan i Stockholm.

Paul hade precis haft en tuff influensa och ser blek ut på bilderna från kyrkan. Men glad.

– Det blev en stor dag i mitt liv. Det var som om jag gick igenom en port, till något fantastiskt.

Rent konkret innebar det att Paul fick jobb i Boo i Nacka utanför Stockholm, "en fin och aktiv församling".

Får man som ny präst börja direkt med tunga sysslor, som att trösta sörjande eller begrava barn?

– Ja, vi kastas direkt ut i verkligheten, men vi har förstås tränat mycket under utbildningen – ofta vid teaterliknande övningar med extrema exempel. Det kan vara en scen där en man kommer in och säger "jag har dödat min fru", sådant som nästan alla sedan slipper uppleva på riktigt.

Hur hanterar man människors djupa sorg i början?

– Det handlar om learning by doing. Man får testa sig fram och lägga allt i Guds händer. Gud har givit mig ett mandat och det känner jag mig trygg med, säger Paul och utbrister:

– Det är en ynnest och nåd att vara präst, och känna att man kan göra skillnad. Det kan vara allt från dop och predikan till att tala med ett par som kört fast i sin relation, och märka att de i alla fall kan tala med varandra – att det finns hopp om försoning.

Paul trivdes i Boo men 2014 fick han chansen att flytta till Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Där jobbar bland annat Olle Carlsson, en välkänd präst som kämpat med alkoholproblem, skrivit böcker och infört nyheter inom kyrkan.

– Olle är min mentor och förebild, en underbar förkunnare och själavårdare, säger Paul.

Flytten innebar att han fick närmare till jobbet från lägenheten på Kungsholmen, men också en annorlunda församling.

– Det är i princip alltid fullsatt i våra kyrkor och vi har tagit bort flera inslag från söndagsgudstjänsten, sådana som kan upplevas som ålderdomliga och främmande. I stället har vi en friare verksamhet och låter besökarna medverka på olika sätt, det blir som ett allkonstverk.

Ni håller till på Söder, Stockholms hippaste stadsdel och drar fullt hus. Finns det inte en risk att ni skapar en popkyrka för innefolket?

– Jo, men vi håller tillbaka alla tendenser till sådan utveckling. Församlingen måste vara öppen för alla människor, säger Paul som nästan strålar ikapp med solen på Galgberget när han pratar om den svenska kyrkan.

– Visst har den problem men samtidigt en fantastisk verksamhet. I dessa tider när så många vädjar till det lägsta hos människan vädjar vi till det finaste. Så länge jag orkar, kan och får så stannar jag i svenska kyrkan.

Hur har det blivit med de farhågor du trots allt måste ha haft, när du gick från teatern till kyrkan. Har någon av dem besannats?

– Nej, flera vänner trodde till exempel att jag skulle ha svårt att trivas i en trång organisation, men jag känner mig helt fri.

Jag intervjuade dig 2002 när du skulle börja studera till präst och då undrade jag hur du skulle klara bytet mellan två kulturer. Du var van vid att festa och umgås med coola skådespelare – men nu skulle du plötsligt dricka kyrkkaffe med "vanligt folk".

– Ja, men det har gått jättebra. Det är en nåd att upptäcka hur mycket man har gemensamt med olika typer av människor, och hur lika vi är i grunden.

Ja, alla är vi lika inför döden.

– Visst, och jag blir ständigt påmind om döden, jag möter sörjande varje vecka. Dessutom har flera vänner gått bort de senaste åren och jag funderar över min egen död. Det borde fler göra för att bli medvetna och vän med döden.

– Själv ser jag det som att jag vid döden blir en droppe som faller ner i havet, upplöses och blir en del av det stora hela. Jag hoppas att min son Lukas kan ta min aska i en urna, ta en båt ut från stranden i Vilshärad och strö askan över Kattegatt. Jag har alltid närkontakt med Gud, och det är på stränderna norr om Halmstad som jag haft flera av mina finaste möten.