Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Om nysvenskarna som tog fågelvägen

Även i fågelvärlden finns det nysvenskar, det vill säga invandrare som kommit hit under senare år och etablerat sig. Här i Halland har vi fått tre nya häckfåglar efter millennieskiftet – och ytterligare några knackar på dörren. Orsakerna till invandringen varierar från art till art, men det förändrade klimatet har stor betydelse.

Bevingat – om fåglarna runt oss

Jag tror att alla som på senare år vistats i den halländska vårnaturen har hört en sjungande gransångare. Dess enformiga ramsa hörs överallt där det finns frodiga buskage. Man brukar beskriva sången som ett evigt upprepande av ”salt sill, salt sill”.

Det är alltså något helt annat än den nära släktingen lövsångarens vemodiga och vackra visa.

Men vi måste nog vänja oss vid att det blir just gransångaren och inte lövsångaren som framöver dominerar ljudbilden under vår och försommar. Sedan slutet av 1900-talet har den nämligen invandrat söderifrån och lagt inte bara Halland utan hela Götaland under sina vingar.

Det är uppenbart att gransångaren gynnas av klimatförändringarna. Den är en kortflyttare som tillbringar vintern i Europa, och det är nog främst de senaste årtiondenas milda vintrar på kontinenten som lett till en högre överlevnad än tidigare. Samtidigt finns det tecken på att lövsångaren inte trivs om det blir för varmt under häckningstiden. När den nu minskar i antal hos oss, märks detta först i soliga sydsluttningar.

Gransångaren var den första i en invandringsvåg som kommit söderifrån. Efter den har ytterligare tre arter följt de senaste åren. Det handlar om brandkronad kungsfågel, svarthakad buskskvätta och svarthuvad mås, och de har alla häckat i Halland i år. Ytterligare två arter, ägretthäger och vitstjärnig blåhake, knackar på dörren och har setts i våra trakter i år.

Förr fick man i skolan lära sig att kungsfågeln är Sveriges minsta fågel och att gärdsmygen är den näst minsta. Detta gäller inte längre. Nu har nämligen kungsfågelns kontinentala ”kusin”, den brandkronade kungsfågeln, slagit sig in däremellan. Den är något större än kungsfågeln men likväl en lilleputt. Det innebär också att den är svår att se, men den avslöjar sig under vår och försommar genom sin sång. De två senaste åren har denna sång hörts från många platser i Halland. Det är nästan så att man kan hävda att den som letat efter brandkronad kungsfågel också har funnit den. Ganska plötsligt har vi flera hundra par i de halländska skogarna.

Lika talrik är inte svarthakad buskskvätta. Den första kända häckningen i Halland var på Lya ljunghed på Hallandsås 2014. Året därpå häckade den på tre platser och förra året hade vi minst 13 par. I år har antalet kända par passerat 20, och de allra flesta av dessa finns på hedmarker nära kusten.

Precis som gransångaren är brandkronad kungsfågel och svarthakad buskskvätta kortflyttare som gynnas av milda vintrar på den europeiska kontinenten.

Den tredje nykomligen är svarthuvad mås. Den påminner om en skrattmås men har kolsvart och inte brunt huvud samt helvita vingspetsar. Med ursprung i östra Medelhavet har den under senare tid spridit sig norrut i Europa och etablerat sig i Tyskland, Nederländerna, Danmark och nu även Sverige. Ett par gjorde häckningsförsök på Getterön härom året och ett annat par häckade i år strax söder om Halmstad. Men häckningen misslyckades: under den torra våren torrlades deras våtmark, vilket gav en räv möjlighet att ta sig ut till häckningsön.

De nya fågelarterna visar att naturen inte är statisk. Den är snarare i ständig förändring. Om vi människor dessutom bidrar genom att påverka klimatet, kan förändringarna komma att gå snabbt.