Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Det vackraste språket? Det är väl alltid modersmålet men jag tycker inte att man kan tänka så. Man kan vara öm och kär och arg på alla språk!” säger Anna Lena.Bild: Karin Hylander

Nya tider för Anna Lena

”Roliga saker i mitt liv ska få ta mer tid. Och så funderar jag på att försöka få tiden att gå långsammare. Om det kan gå?” Anna Lena Ringarp smider planer för sitt pensionärsliv.

Det sprakar från kaminen i det gamla köket. Här, på en bergknalle i Kungssten i Göteborg, bor Anna Lena Ringarp i sitt drygt hundraåriga hus. Bordercollien Joyce snor runt under köksbordet i jakt på skorpsmulor och på bordet framför Anna Lena ligger en roman på italienska att traggla sig igenom. En ny tid väntar.

Radarparet Anna Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson har sänt sin sista upplaga av radioprogrammet Språket.

När Anna Lena häromveckan fyllde 65 och gick i pension valde även språkprofessorn att stiga av.

Programmet fortsätter med Emmy Rasper som programledare. Under våren är Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk, återkommande expert i programmet. För trots att Lars-Gunnar och Anna Lena har tagit emot över 100 000 lyssnarfrågor och besvarat 5 000 av dem, finns det mer att lära om det svenska språket, både för lyssnarna och för Anna Lena, som har lett programmet i 16 år.

– Varje vecka har det kommit minst en totalt ny fråga. Det hade jag aldrig kunnat tro när jag började!

Språkintresset är något som har följt henne hela livet. Mamma var från Bohuslän och pappa från Skåne. När Anna Lena var två år gammal fick hennes far arbete som distriktsveterinär i Tvååker och familjen flyttade in i tjänstebostaden mitt i samhället. Här växte Anna Lena upp.

Hon valde att läsa latinlinjen på gymnasiet och tog studenten i Varberg. Sedan blev det studier i det engelska språket i Lund, följt av bland annat nordiska språk.

I Lund träffade hon sin blivande man, en amerikansk utbytesstudent, och snart bar det av över Atlanten. Hon har bott fem år i USA, omgiven av kalifornisk 70-talsslang, och ett år i Brasilien med en mjuk portugisiska som soundtrack.

Språk, språk, språk.

Men det är inte ämnesvalet som har varit det viktigaste under journalistkarriären (som för övrigt började på Hallandsposten). Anna Lena arbetade i många år med nyheter och samhällsfrågor. Samma sak som var det viktigaste för henne då, har varit det viktigaste på Språket:

– Min ambition har hela tiden varit att folk som lyssnar ska känna sig förståndiga. Vi journalister ska sträva efter att göra saker begripliga och klara.

Bland det roligaste på Språket har varit att få in dialektord från hela landet. Som den gången en lyssnarfråga handlade om vad det heter när en katt får ungar. Anna Lena svarade tvär­säkert att ”den källar”. Så heter det inte alls allastans, visade det sig. Det kom in förslag på ”kissla”, ”kässla”, ”yngla” och en hel massa annat.

– Det är väldigt roligt när man får ta del av gammal kunskap som lever kvar, men inte är fäst i standardspråket, säger Anna Lena och fortsätter:

– Lika kul är det när folk gör observationer av nutidsspråket. Det är gans­ka många unga människor som skriver in till programmet om olika uttryck.

Självklart handlar många synpunkter också om språkvård, om att brevskrivaren tycker att andra – särskilt ungdomar – uttrycker sig på fel sätt.

Men fenomenet att äldre människor klagar på yngres sätt att tala och skriva har alltid funnits. Det är fullständigt meningslöst att lägga energi på att reta sig på hur språket förändras, menar Anna Lena, och exemplifierar med hur löjligt folk i gamla långfilmer låter i nutidsöron. Bättre då att tänka att ändrat språkbruk ger en mental motion och tränar ens flexibilitet. Ändå händer det att även hon går i gång...

– Ja, jag har lite svårt för de moderna ä- och ö-ljuden, erkänner hon motsträvigt.

Det har gått många år sedan Anna Lena åkte med sin pappa, veterinären, till gårdarna runt Tvååker och fick höra de gamla bönderna prata om ”skrinna och aufallna kräk” och utsikterna till att de skulle ”harka sej”. Alla som har hört henne på radion vet att det inte är så Anna Lena själv talar.

– Jag har aldrig gjort något medvetet försök att slipa av min halländska utan det är väl något som bara händer.

Även om diftongerna har runnit av och Anna Lena tänker bo kvar på sin bergknalle i Göteborg, så finns det en sak hon ofta tänker på:

– Jag är otroligt präglad och tilltalad av det halländs­ka landskapet. Aldrig är jag lyckligare än när jag står på en kustäng och spanar ut över havet!