Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skilda världar – men samma. När Christina frivilligarbetade i ett tyskt fängelse var det en av de intagna som tyckte synd om henne. ”Men syster, du får ju inte gå på diskotek!”. Christina förklarade att hon mer såg det som att hon slapp många ”måsten” tack vare klosterlöftena och den intagne förstod.

Nunnans återkomst hem till Halland

Efter många år som nunna i Tyskland och USA började Christina Hennig längta efter släkten, modersmålet och hemlandets kultur. Nu vill hon hem till sin barndoms Halland.

I den katolska orden Sisters of Notre Dame har hon arbetat med hemlösa, barn som fått barn, fängelsekunder, svårt sjuka patienter och människor på flykt. Själv står hon just nu utan fast bostad och är lite vilsen i det svenska samhället efter många års utlandsliv.

Ändå skrattar Christina Hennig både stort och ofta.

– Man ska inte blunda för orättvisor utan ta ställning och agera. Men man får inte bli överväldigad av eländet i världen utan leda sig själv till en plats nära Gud där man kan må bra och kan handla. Om man tittar på allt man har att tacka Gud för blir livet lättare, säger Christina.

Det är en livsfilosofi hon praktiserar även i vardagslivet.

– Om man till exempel fikar tillsammans med någon som sitter och smaskar, så får man försöka fokusera på det goda kaffet istället. I slutändan handlar det om frihet, om att inte låta omständigheterna och andra människors beteende göra en ofri.

Klostergemenskapen och att följa Jesus ger också frihet för Christina.

– I klostret är det många saker man inte behöver bekymra sig för. Man kan gå helt upp i sitt arbete och slipper komma i konflikt mellan arbete, socialt liv och tro.

Men det var en lång väg dit för Christina. Hon växte upp i en ”normalkristen” fembarnsfamilj i Varberg med söndagsskola och aftonbön. Christina tyckte om att gå i kyrkan men så kom de rebelliska tonåren.

Det var sjuttiotal och vänstervåg, Christina engagerade sig i FNL-rörelsen och började läsa ekonomisk historia i Lund. Men på helgerna åkte hon till systrarna på Rögle kloster för att få frid och stillhet.

1976 flyttade hon vidare till Hamburg för att läsa statskunskap. Efter studierna började hon arbeta med försäljning och marknadsföring. Karriären gick strålande. Christina reste mycket, både i tjänsten och under ledigheterna, och fick se världen. Samtidigt behöll hon sitt kristna och sociala engagemang. Hon gick ofta för be i den katolska kyrkan om hörnet, som var öppen nästan dygnet runt, och om helgerna hjälpte hon till på Hus Betlehems verksamhet för hemlösa.

Så kom det en dag, strax efter semestern, när sakerna ställdes på sin spets.

– Jag hade just varit på Kuba men bara någon vecka efter att jag kommit hem började jag planera för vart jag skulle åka nästa år. Plötsligt såg jag hur befängt det var! Jag levde ju inte mitt liv där jag befann mig.

När hon funderade igenom var och när hon egentligen var som mest närvarande och lycklig blev svaret: bland de fattiga på Hus Betlehem.

Christina pratade med sin andlige samtalspartner, en Jesuit, om sina tankar. ”Fundera på vad de betyder. Det kanske är Gud som kallar?” sa han.

Christina var 47 år och började se sig om efter ett sammanhang där hon helt och hållet kunde viga sitt liv åt Gud. Hon hittade systrarna i Schwestern Unser Lieben Frau/Sisters of Notre Dame.

– Det var som att komma hem! Hos systrarna fanns ingen påklistrad fromhet. De var så normala, jordnära och roliga. Och bra på att spela kort! skrattar Christina.

Att få verka ute i världen, bland samhällets minsta, var också viktigt för Christina i valet av kommunitet. Under kandidaturen utbildade hon sig för att kunna arbeta som själavårdare på sjukhus. Sedan följde noviciatet: ett par år av bön, teologiska studier, avskildhet och stränghet.

Först därefter var Christina redo att avlägga sina klosterlöften: att leva i fattigdom, lydnad och kyskhet.

– Det är inte så lätt. Nunnor är också människor och möter utmaningar precis som alla andra. Man kan till exempel hamna i ett kloster där det bor systrar som man har svårt att älska. Då hjälper det man har lärt sig under noviciatet: att inte fly utan konfrontera situationen och att vända sig till Gud i bön. Man kan aldrig ändra på andra, bara på sig själv.

Även om klosterlivet kräver sina kamper är det tacksamheten som präglar Christina när hon tittar bakåt. Tacksamheten över att varje dag ha fått tjäna Gud och ingå i en stark gemenskap. Och tacksamheten över att få vara en förebild i dagens stundtals hårda värld.

– Att leva som nunna att svara på vad Jesus lärt oss och den kallelse man har. Det är att ta ansvar för sig själv och sin omgivning, säger Christina.

I hennes fall har det bland annat inneburit många års arbete som själavårdare på amerikanska sjukhus, då hon efter åren i Tyskland fick förflyttning till USA.

Men nu, vid 65 år fyllda, ropar stenarna där barn hon lekt. Som nunna går man aldrig i pension - även 95-åriga systrar har en uppgift – men Christina har tillsammans med Sisters of Notre Dame bestämt att hon ska få prova att verka i hemlandet.

Än så länge är hon inneboende i katolska församlingens Systrarnas hus i Oskarström och arbetar med svenskundervisning på asylboendet Arena hotel i Halmstad. Önskan är att hitta en lägenhet och en meningsfull uppgift i Varberg.

– Trygghet, rötter och förankring är viktiga saker, säger Christina och njuter av saltstänket från havet – medan västanvinden ställer nunnehåret på ända.