Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Nu kan Milo Ahlström låta sorgen få ta plats

Det har gått sju år sedan Milo Ahlström blev änka. Nu börjar hon uppskatta livet igen. Men det skulle till en krasch med total utmattning, oförstående läkare och en försäkringskassa som sa nej till sjukpenning innan det vände.

Åttaårige Malte sliter upp dörren till parhuset och ropar ”Jag ska bara hämta mina vantar!” innan han med köldrosor på kinderna rusar ut till kompisarna på gatan igen.

Fyran på Kristineslätt i Falkenberg är redan hemma, trots att han och mamma Milo är alldeles nyinflyttade. Det senaste halvåret har livet vänt för den lilla familjen, på flera sätt.

– Jag har förstått att jag måste ta ansvar för mitt mående själv.

Det var i början av 2010 som Marie-Louise ”Milo” Ahlström blev änka, vid 34 års ålder. I december 2009 fick hennes make Martin beskedet att han led av en långt gången tjocktarmscancer. Drygt två månader senare var han död. Kvar stod Milo med ett litet barn och en stor sorg att ta hand om.

Det gick inte.

Jo, Milo fick huset och bilarna sålda. Hon och Malte har haft mat på bordet hela tiden. Hon har läst älsklingsböckerna om Kråke för sin pojke om och om igen, sett till att han har fått gräva i sanden på Skrea strand om somrarna och att han haft regnkläder i rätt storlek varje höst. Hon har till och med gjort karriär och fått fast jobb.

Men något utrymme att bearbeta sorgen har hon inte gett sig. Milo har varit för stressad över det praktiska och för rädd för att acceptera sitt livs största förlust.

– När jag blev änka tog överlevnadsinstinkten över. Jag såg som min uppgift att skapa ett nytt liv för vår son och mig. Mitt mål var att när Malte började ettan skulle jag ha ett nytt liv och vi skulle veta var vi skulle bo.

Resultatet av den målmedvetenheten blev kraschen förra vintern.

Varningstecknen hade funnits där i flera år: domningar i kroppen, problem med smärtor och orörlighet i högersidan och en yrsel som ibland slutade med att hon tuppade av en stund. Malte fick komma och klappa på sin mamma och ge henne lite vatten så att hon kom till sans igen.

Strax efter nyår förra året var allt ett enda virrvarr av smärtor, stress och rädsla. Minnesluckor och magproblem, självmordstankar. Milo sjukskrev sig och gick till doktorn.

Läkaren gjorde en omfattande undersökning men hittade inget fel på henne. I stället konstaterade hon att det som Milo menar var en svår utmattningsdepression i stället handlade om en mildare utmattning. Milo ordinerades fysisk aktivitet på recept, magsårsmedicin och psykologkontakt.

Hon gick sedan sjukskriven under våren, en tid som hon ägnade åt att leta metoder för att läka på egen hand med hjälp av bra kost och goda tankar – och att äntligen börja bearbeta sorgen efter Martin.

Milo började acceptera att han faktiskt var borta för gott. Bland annat gjorde hon sig av med bådas bröllopskläder och tog farväl på ett sätt hon inte tidigare förmått.

Men så kom bakslaget. I början av sommaren kunde läkaren inte se att Milos arbetsförmåga längre var nedsatt. Försäkringskassan slutade betala ut sjukpenning.

– Som väl var så har jag en fantastisk arbetsgivare. Vi fortsatte att följa den plan som upprättats och den tid som jag skulle vara sjukskriven fyllde jag ut med semester, säger hon.

Nu, i efterskott, kan Milo se hur desperat hon har försökt att springa ifrån sig själv. Hur hon i huvudet har accepterat sakernas tillstånd men aldrig i hjärtat – och att kollapsen därför var mer eller mindre oundviklig.

Hon lägger inte ansvaret på någon annan för sin oförmåga att ta itu med sorgen. Men hon är ändå arg på den behandling hon, som ung änka, har fått av samhället.

Milo har överklagat försäkringskassans beslut och anmält läkaren till Patientnämnden. Men samtidigt har hon bestämt sig för att inte låta de processerna – som hon egentligen inte tror kommer att leda till en förändring – ta för mycket energi. I stället ska hon fortsätta att ta eget ansvar för sitt mående. Det ska få ta tid och hon ska ta hjälp av dem som verkligen vill hjälpa, de familjemedlemmar och vänner som hon kallar för sitt ”änglateam”.

Nyligen gick hon upp till 100 procents tjänstgöring igen, om än med lite lugnare uppgifter på jobbet än förr. Malte har fått en kontaktfamilj, som avlastar henne en gång i månaden. Och Milo tror på framtiden:

– Om det är något jag vunnit det senaste året, är det att förmågan att vara här och nu och njuta av livet. Jag har så länge jag kan minnas varit rädd och orolig så jag är lycklig över att kunna känna avkoppling, lugn och harmoni. Jag läker från en utbrändhet men jag mår bra, jobbar för att vara balanserad och må så gott jag någonsin kan.

– Givetvis griper rädslan tag i mig ibland men jag låter den inte styra. Jag inte bara överlever, jag lever!