Nanny fick fly ryssarnas bomber – och svälten

Nanny Ohlsson är ett av de tiotusentals finska krigsbarn som skickades till Sverige under andra världskriget. ”Mina föräldrar trodde att vi tre systrar skulle bo på ett barnhem tillsammans i ett halvår, men så blev det ju inte…”. Bild: Roger Larsson

1/19

Vi träffas i Tylösand en blåsig sensommardag, och 87-åriga Nanny Ohlsson slår upp dörren med ett varmt leende. Vi sätter oss vid köksbordet och hon börjar sin dramatiska historia med ett bombanfall den 30 november 1939:

– Alla visste att det var oroliga tider, men det kom ändå som en chock när vi hörde bombplanen närma sig vår gata hemma i Hangö. Vi rusade in till en granne, men farmor hann inte med, utan fick kasta sig i ett dike. Jag minns den enorma tryckvågen, och när det var över var en av våra grannar död och en hade blivit invalid.

Kriget mot Sovjetunionen var ett faktum, och hennes pappa John, som var jägarsoldat, fick ge sig in bakom fiendens linjer. Det var enormt farligt, konstaterar Nanny och nämner ett brev som han skrev hem, där han berättar att det allra värsta var att varje kväll utse en ung grabb som skulle följa med honom ut morgonen därpå.

– Risken att bli dödad – eller tillfångatagen av ryssarna – var ju överhängande.

I mars 1940 blev det fred, men i juni 1941 utbröt fortsättningskriget (se faktaruta). Städerna bombades sönder, och det blev brist på mat. Nanny minns inte den fysiska hungern, men hon minns hur familjen plockade svamp i skogen, och hur hennes farmor vid ett tillfälle gick upp klockan fem på morgonen för att ställa sig i kö för att få köpa strömming.

– Hon stod där i många timmar, men när det blev hennes tur var fisken slut.

Till slut antog Nannys föräldrar erbjudandet om att de tre döttrarna skulle få resa till ett barnhem i Sverige och äta upp sig under ett halvår. Då var Nanny sex år, och avresan skedde från en postcentral i Helsingfors i februari 1942.

– Jag kan fortfarande se den där namnlappen framför mig, med gul och röd tejp, säger Nanny och måttar med händerna för att visa hur stor den var. Men vad gäller avskedet från föräldrarna är det helt blankt.

– Min syster har berättat att jag skrek, grät och klängde mig fast vid mamma och pappa, så jag måste ha förträngt det, säger Nanny fundersamt.

Det var ett stort trauma för min äldsta syster Ulla. Hon hade ju lovat mamma och pappa att ta hand om mig och Marianne.

När de finska krigsbarnen kom till Stockholm blev de läkarundersökta, och eftersom det visade sig att Nanny hade drabbats av halsböld fick hon inte följa med syskonen till Halmstad.

– Det var ett stort trauma för min äldsta syster Ulla, som då var tolv. Hon hade ju lovat mamma och pappa att ta hand om mig och Marianne.

Efter en månad på sjukhus sattes Nanny på ett tåg till Halmstad. Väl här inkvarterades hon hos ett barnlöst par, som hon än i dag kallar för ”Min tant” och ”Min farbror”.

– Min tant hade klena nerver – så sa man på den tiden – och brukade svimma av ibland. Så jag skulle hålla henne sällskap, säger Nanny, som inte fick ta hem kamrater och helst inte följa med andra barn hem.

I början fick hon dock följa med när paret skulle gå på bjudningar kvällstid, men efter ett tag lämnades hon ensam i huset när de gick bort. Vid några tillfällen flög engelska bombplan över Halmstad och då drabbades hon av panik.

– Ja, skräcken tog verkligen tag i mig. Och det där satt i länge, även som vuxen kände jag olust inför flygplan, konstaterar Nanny som ömmar för barnen i Ukraina, som i dag går igenom samma sak som hon gjorde för åtta decennier sedan.

– Jag kan inte förstå att vi inte lär oss av historien. Det är som att allt hemskt händer om och om igen.

Åter till 1942 och den sjuåriga Nanny (hon hade fyllt år när hon låg på sjukhuset i Stockholm, men det visste hon inte själv). I fosterhemmet fanns en kyla som hon inte var van vid, och hon fick ingen ömhet av sin tant. Det fick hon dock av sin farbror, men dessvärre på ett sätt som i dag skulle klassas som övergrepp. Egentligen är de minnena för svåra att prata om, men de har sin plats i historien om hur utsatta de finska krigsbarnen kunde vara – även i det fredliga och jämförelsevis välmående Sverige.

– Ibland ville han att jag skulle krypa ner i sängen intill honom på morgonen, och vid ett par tillfällen blottade han sig, säger Nanny som är övertygad om att hennes tant visste vad som pågick.

– Jag kände att hon inte tyckte om mig, och i efterhand har jag förstått att hon nog var svartsjuk. Jag fick den uppmärksamhet som hon ville ha. Men det var ju en intimitet som inte alls var passande mellan ett barn och en vuxen, säger Nanny som inte berättade för någon – inte ens för sin man Bengt – förrän för några år sedan.

– Min farbrors gränslösa beteende upphörde när jag blev tonåring, och efter det försökte jag att inte tänka på det som varit.

Efter ett år i Sverige återvände systrarna Olsson hem till Hangö; andra finska barn stod på tur för att få äta upp sig i grannlandet.

– Pappa hämtade oss på tågstationen, och vi tog vägen om mitt barndomshem. Det var inte så roligt att se – det fanns bara en murstock kvar av det vackra gamla trähuset.

Nu var familjen äntligen tillsammans igen, men vardagen var tuff. Det var ont om mat, bränsle, jobb och bostäder. Dessutom gick Nannys pappa runt med en kula i magen efter att 1940 ha blivit svårt sårad vid slaget vid Lemetti, 35 mil nordost om Hangö.

– Han var försvunnen i flera dagar, och mamma hörde rykten om att han hade stupat. Så glädjen blev enorm när hon fick ett brev från en sjuksköterska som berättade att han låg på ett fältsjukhus. Men kulan vågade de inte operera ut, varken då eller senare.

Nöden i Finland blev dock bara större och större, och i början av1944 reste systrarna Olsson tillbaka till Sverige, och Nanny fick återigen flytta in hos sin tant och farbror.

– Jag berättade ingenting för mamma och pappa om hur jag hade det. På den tiden pratade man inte om känslor på det sättet. Och alla led svårt av kriget, det var som det var.

I mars 1945 fick hon veta det som kom att förändra hennes liv för alltid: hennes pappa hade dött i samband med att han skulle fälla ett träd.

– Trädet var splitterskadat och föll åt fel håll. Mamma och farmor hade gått ut och letat efter honom på kvällen och de hade varit väldigt nära olycksplatsen. Men det var brandkåren som fann honom dagen efter, och det var nog tur. Han var farmors enda barn, och både hon och mamma sörjde honom enormt, säger Nanny och tillägger att hennes mamma aldrig gifte om sig, utan därefter levde helt för sina barn och barnbarn.

Då började jag storgråta. Det kändes totalt fel.

En kort tid efter att Nannys tant och farbror hade berättat att hennes far var död meddelade de att de ville adoptera henne.

– Då började jag storgråta. Det kändes totalt fel. Och min mamma hade aldrig gått med på det heller, det vet jag. Efter det fick jag ofta höra av min tant och farbror att ”det där hade du kunnat få om vi hade fått adoptera dig.” Ja, de var ju inga barnpsykologer precis…

Hösten 1946 reste Nanny tillbaka hem. Hon fortsatte i skolan, tog realen och fick jobb på en fabrik som tillverkade värkpulver. Men hon vantrivdes med det monotona arbetet, och eftersom hon hade svenska som modersmål och hade missat stora delar av undervisningen i finska under kriget, återvände hon 1952 till Sverige för att söka jobb.

Till en början fick hon stöd av sin tant och farbror, men när hon fick sällskap med en man från arbetarklassen, sa de upp bekantskapen.

– En gång, det var faktiskt på julafton, mötte jag dem på trottoaren, men de hälsade inte på mig. Och detta för att jag umgicks med en person som de inte tyckte var fin nog – fastän de aldrig hade träffat honom.

Men Nanny tog sitt eget liv i besittning och flyttade till Göteborg. Då hade relationen med mannen från Halmstad tagit slut, och efter en tid träffade hon Bengt. De gifte sig och fick två söner. Bengt, ”som också var en vanlig arbetargrabb”, gjorde karriär och slutade som vd för ett läkemedelsföretag, medan Nanny jobbade halvtid på bank i alla år. Familjen hade det gott ställt och gjorde resor över hela världen.

– Och vi var ofta i Hangö. Vissa somrar var jag där i sex-sju veckor. Steg för steg blev allt bättre i Finland. På ålderns höst flyttade mamma till en fin lägenhet och tyckte själv att hon hade det så bra. Men när jag var där sommaren 1984 fick hon plötsligt ont i magen. Dagen efter åkte jag hem till Göteborg, men på kvällen ringde min syster. Mamma låg på sjukhuset i Helsingfors. Så jag reste tillbaka och en kort stund efter att jag kommit dit gick hon bort. Det var som att hon väntade in mig.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gjorde det av kärlek.

Men tant och farbror då, vad hände med dem? Jo, en tid efter att Nanny hade flyttat till Göteborg, knackade de på hennes dörr och bjöd in till en födelsedagsfest på Svea i Halmstad. Där återupptogs kontakten, som sedan varade ända fram till 1993, då de båda gick bort.

– Min tant blev svårt dement de sista åren, men min farbror besökte henne varje dag. När hon somnade in slutade han äta och dog själv tre veckor senare, berättar Nanny som i alla år hjälpte dem med allt ifrån gräsklippning och matlagning till städning och sjukbesök.

– Jag åkte regelbundet ner från Göteborg, men jag kan egentligen inte säga varför. Kanske för att jag alltid kände att jag stod i tacksamhetsskuld, men också för att jag tyckte synd om dem. Med tiden blev de så ensamma. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gjorde det av kärlek.

Huset i Tylösand, med en stor öppen tomt några hundra meter från havet, köpte Nanny och Bengt av hennes tant och farbror 1973 – ”till marknadspris, det är viktigt att poängtera”. De i sin tur köpte tomten 1945.

– Det kan man inte tro i dag, men då fick man använda yxa för att ta sig in här. Jag var med när de skulle börja bygga huset, och jösses så mycket ris vi släpade bort! säger Nanny.

Du vet, jag hade ju en sådan där uppsvullen potatismage när jag kom hit.

Livet igenom har frågan om de finska krigsbarnen dykt upp med jämna mellanrum, och vissa tycker att det var fel att skicka iväg dem till främmande människor med en lapp om halsen, andra menar att det var rätt sak att göra där och då.

– Hotet om att ryssen skulle komma fanns där hela tiden. Mina föräldrar ville att vi skulle slippa bomberna – vi sov med kläderna på och fick ofta rusa ner i källaren när larmet gick – och att vi skulle få äta oss mätta. Du vet, jag hade ju en sådan där uppsvullen potatismage när jag kom hit. Sedan blev det inte särskilt bra i hemmet jag kom till. Men många hamnade hos väldigt snälla familjer, och vissa ville inte ens återvända till Finland efter kriget. Så det går nog inte att säga om det var rätt eller fel. Kanske finns det lika många svar på den frågan som det finns barn?

Fotnot: Den 1-2 oktober arrangerar Hallands Släktforskarförening en mässa på Halmstad arena. En av programpunkterna är en visning av filmen ”Tryggare kan ingen vara... Finska krigsbarn i Halland berättar”, som bygger på boken med samma namn av Anna Lindqvist – och där Nanny är en av de intervjuade.

LÄS MER:Hallands Släktforskarförening bjuder in till mässa

Läs mer:

Ulrika Ahlbergulrika.ahlberg@hallandsposten.se