Mustaschens frontfigur mot prostatacancer

Den blonda kvinnan med mustaschen på affischen hör till vardags hemma som överläkare på Jubileumskliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Ingela är en av årets fyra ambassadörer för Mustaschkampen.

Med pekfingret klassiskt riktat mot betraktaren manar hon till uppslutning i kampen mot sjukdomen: ”Ditt stöd behövs!”

– Mustaschkampen driver ett viktigt och framgångsrikt arbete för att öka uppmärksamheten och samla in pengar till forskning om prostatacancer. Och kan jag bidra till att det sker så gör jag gärna det, säger Ingela.

Påklistrad mustasch på överläppen

Mustaschförsedda kvinnor har varit genomgående tema som val av ansikten utåt vid de senaste upplagorna av kampanjen. En rad bekanta artister och idrottare har ställt upp och klistrat mustasch på överläppen, men i år är det första gången läkare som Ingela figurerar i den något udda rollen. Förutom att samla in pengar är målet att sprida kunskap och information om det som är Sveriges vanligaste cancer.

Att sätta på sig en mustasch, var det något som hon tvekade inför? Nej.

– Jag tror att vi kan vara eniga om, att om trovärdigheten för en läkare sitter i huruvida man har mustasch eller inte, så är vi farligt ute, svarar Ingela.

Jubileumskliniken som hon arbetar på är en onkologklinik, en av de största i Sverige. Hit kommer patienter med alla förekommande sorters tumörer för olika former av behandling. Inom onkologin samsas traditionella metoder som cellgift och hormonbehandling, med högmoderna alternativ som immunterapi och målsökande behandling. Dessutom två varianter av strålbehandling, yttre eller inre, där strålkällor placeras inne i tumören i stället för att strålas utifrån.

Som onkolog hanterar Ingela Franck Lissbrant hela denna bukett med cancerbehandlingar. Det är inom onkologin som utvecklingen gått och går rasande fort med nya metoder, förfining av gamla behandlingar, nya kombinationer av existerande, nya och gamla metoder, och nya intervaller och tidpunkt och ordningsföljd för etablerade, nytillkomna och framtida behandlingar. En formlig explosion av möjligheter.

– Onkologi är extremt spännande. Framtiden är ljus, summerar Ingela.

Det säger hon trots att den nyckfulla gåtan prostatacancer långt ifrån är löst, det är fortfarande en fråga om liv och död för åtskilliga män. I Sverige lever idag 125 000 män med diagnosen. Över 10 000 nya fall tillkommer varje år. Cirka 2 300 dör årligen av prostatacancer, efter att ha upptäckts för sent för botande åtgärder, eller fått återfall i sin sjukdom efter behandling.

Så är det mest liv eller död hon handskas med? Både och. Men mest liv, svarar hon.

Liv-och-död-perspektivet fanns där redan tidigt i hennes liv. Ingela är född i Getinge, där pappa Bertil Franck var kyrkoherde.

– På många sätt är det en uppväxt jag är väldigt tacksam för, det gav ju en fantastisk social träning. Vårt hem var som ett öppet hus, för människor i olika skeden av livet. Om de kom mitt på dagen eller fredagsnatt, det spelade ingen roll. Det var en livsstil att vara prästfamilj, utan tydliga gränser mellan privatliv och yrkesliv. Det tycker jag har varit en gåva, att ha kloka föräldrar som inte väjde för frågor om liv och död eller glädje och sorg, säger Ingela.

Kombinationen nära-livet-nära-människan

Hon började skolan ett år för tidigt. Direkt efter gymnasiet jobbade hon i Halmstad som sjukvårdsbiträde. Det kändes rätt, säger hon. Kombinationen nära-livet-nära-människan hade hon fått med sig hemifrån.

Ingela reste ett par år, tog transsibiriska järnvägen till Kina, ett halvår i USA. Och hemma i Getinge, med 2 500 människor, arbetade hon som många andra i byn på Getinge AB med sina berömda autoklaver – en form av tryckkokare för bland annat sterilisering av sjukvårdsinstrument.

Sen var hon 20 och kände att det var dags att plugga. På läkarlinjen, i Umeå.

– Jag ville testa något helt nytt, och valde mellan det och Lund. Och Umeå var något helt nytt! Det blev elva år där. Fantastiska år, säger Ingela.

Den andra passionen

Där mötte hon kurskamraten Erik Lissbrant, den blivande maken. Där och då kom också prostatacancern in i bilden, den andra blivande passionen.

– Det är ju inte ett intresse som man föds med. Men det är som med så många andra saker i livet, att man stöter på dynamiska viktiga personer. Termin fyra stod vi på fiket där alla elever samlades, och där var ett utdrag ur en tidningsartikel om prostatacancer. Nu pratar vi alltså början av 1990-talet. På den tiden fanns det inte mycket mer än hormonbehandling, och inget PSA-prov ännu för tidig upptäckt och diagnos. Titeln på artikeln var något i stil med ”Vill du hjälpa oss att finna nya vägar inom prostatacancerfältet?”

Det ville Ingela, som alltid haft ett stort intresse för människor och naturvetenskap och dessutom en stor nyfikenhet. Men den avgörande faktorn hette Anders Bergh, patolog i Umeå och en av Ingelas föreläsare.

– En helt enastående prostatacancerforskare, en av de absolut största stjärnorna. Med en förmåga att verkligen få hela gruppen att dela hans oerhörda passion för ämnet. Och det var 24-7 som gällde.

Ett förhållningssätt som även kan passa för Ingela Franck Lissbrant. 2015–2020 var hon processägare, en form av utvecklingsledare, för hela prostatacancervården i Västra Götaland och är fortfarande vice ordförande för det Nationella Prostatacancerregistret, världens kanske bästa och mest detaljerade för registrering av diagnos och behandling av sjukdomen.

Fick hedersutmärkelse 2018

Prostatacancerförbundets hedersutmärkelse för 2018 fick hon för sitt ”innovativa och engagerade arbete inom prostatacancervården, alltid med patienten i fokus”. Hon skriver på en utbildningsbok för patienter tillsammans med kollegan professor Ola Bratt. För närvarande är forskning och undervisning i olika sammanhang det som upptar hennes tid.

– Ja, jag är entusiastisk för allt jag gör i livet, säger Ingela Franck Lissbrant.

Anders Hansson

livsstil@gp.se