Lennart Lundborg kom till Halmstad som arkeolog på hösten 1960, och lärde känna konservatorn Erik Sköld.
– Han hade tre döttrar, varav en var ogift, fick jag höra. Det var Märta, som blev min hustru, berättar Lennart när han visar runt i sin rymliga lägenhet. Inredningen ger vissa tydliga signaler: här bor en man som tycker om att läsa och skriva – och som har ett stort intresse för historia, konst och musik. När vi stannar framför fönstren i vardagsrummet pekar han på huset på andra sidan Brogatan och säger att ”där, på nedre botten, bodde vi i 30 år, och eftersom Märtas släkt ägde huset var hyran ytterst förmånlig.”
Vi går vidare till köket och efter att ha dukat fram ett fat med fika och hällt upp kaffe, konstaterar Lennart att ålderdomen är en väldigt bra tid.
– Ja, förutsatt att man är frisk är det en fantastisk förmån att få ägna dagarna åt det man vill, att syssla med det man finner intressant. Jag har ganska många järn i elden, så det är fullt upp.
Började som tidningsbud när han var elva år
Lennart växte upp i Linköping, med föräldrar och en äldre syster. Hans pappa var spannmålshandlare, vilket inte gav några större inkomster.
– Jag var tidningsbud från att jag var elva år, och alla pengar jag tjänade gick till familjens uppehälle. Och jag har fått sy ihop mer än en trasig jutesäck, det kan jag lova, säger han och skrattar.
Det fanns inga förväntningar på Lennart att han skulle studera vidare, men så blev det. Han läste konsthistoria och arkeologi, och hamnade alltså i Halland. Här gjorde han karriär, och 1973-1977 var han chef för museet i Halmstad. Därefter utsågs han till länsantikvarie, en post han hade ända tills han gick i pension i mitten av 1990-talet. Bland de mer oförglömliga minnena från yrkeslivet nämner han det skepp från 1300-talet som hittades i hamnen när den östra hamnbassängen skulle muddras 1966.
– Då omfattades inte skepp av fornminneslagen, men jag lyckades få firman som utförde muddringen att avsätta två man som grävde i fyra dagar, säger Lennart och tillägger att skeppets kölsvin i dag finns hos Flottans män, medan tre malmfotsgrytor finns på museet i Halmstad.
Många träffar i Hallandspostens arkiv
En sökning på ”Lennart Lundborg” i Hallandspostens digitala arkiv ger uppemot tusen träffar. Men artiklarna handlar inte bara om det han gjort yrkesmässigt, utan speglar också hans engagemang i ett stort antal föreningar, inte sällan med inriktning mot kultur och musik.
– Ja, jag har ett stort intresse för jazz, säger Lennart som har en ståbas i ett hörn av vardagsrummet.
Det var hemskt, för hon plågades av en enorm dödsångest. Till exempel ville hon ständigt förflytta sig.
Men allt har inte varit ljust och glädjefyllt i Lennarts liv. Han och Märta miste en dotter bara några dagar efter förlossningen. Hennes lungor utvecklades inte som de skulle, berättar Lennart och fortsätter:
– Och Märta led av nerv- och muskelsjukdomen MS i många år, och drabbades upptill det av cancer. Det var hemskt, för hon plågades av en enorm dödsångest. Till exempel ville hon ständigt förflytta sig. Om vi var på vårt sommarställe ville hon hem, var hon hemma i stan ville hon vara någon annanstans.
Märta gick bort 1995, och 2004 drabbades Lennart av ännu en förlust. Då avled sonen Harald, bara 39 år gammal, i Hodgkins lymfom.
– Det är tungt att förlora ett barn, det är det. Och det är sorgligt att av fem – som vi kunde ha varit – är bara två kvar…
Har en stor och kär vänkrets
Men Lennart vill inte grubbla för mycket på det som var, utan hellre se framåt. I Stockholm finns sonen Martin – ”han kommer hem till min födelsedag” – och de fem barnbarnen är en stor glädje. Och även om det är många vänner som har fallit ifrån (”numera möter jag allt färre som jag känner när jag går ut och handlar”) finns fortfarande en stor och kär vänkrets.
– Coronan har fört det goda med sig att jag har börjat brevväxla med en del gamla skolkamrater. Det har varit väldigt givande, säger Lennart som också läser och skriver en del. Dock har han fått ställa in träningspassen på grund av pandemin, och de har ännu inte kommit igång igen med någon reda.
– Vi är ett gäng äldre herrar som två gånger i veckan träffas för att motionera. Vi börjar med en halvtimmes gymnastik, och sedan spelar vi volleyboll. Tills jag var drygt 70 sprang jag en massa löplopp, och jag tror kanske att det har hjälpt mig att nå en hög ålder.
Vi lever ju i en medeltida stad, men det vet kanske inte de politiker som är för det där bygget?
Lennart är ödmjuk inför det faktum att han levt så länge och har fått vara så frisk. Han har ingen hjälp hemma, han cyklar (”givetvis med hjälm och reflexväst”) och han hänger med i debatten – på alla nivåer. Sålunda tycker han att det var fruktansvärt hur Donald Trump kunde sprida vilka lögner som helst, samt att det är groteskt att det finns planer på ett 16 våningar högt hotell vid Österskans i Halmstad.
– Vi lever ju i en medeltida stad, men det vet kanske inte de politiker som är för det där bygget?
I Lennarts värld är det mesta intressant
På tisdag, den 28 september, fyller Lennart Lundborg alltså 90 år, och det ska bland annat firas med ett besök på museet.
– Det är många som aldrig vill sätta sin fot på sin arbetsplats när de går i pension, men så har det inte varit för mig. Tvärtom.
Det pågår, med andra ord. I Lennarts värld är det mesta intressant – och det mesta hänger ihop: konsten, kulturen, historien; musiken, arkeologin, litteraturen. Varifrån kommer då engagemanget och drivet? Var han ett geni redan i skolan, med ett läshuvud utöver det vanliga?
– Nej, jag var inte alls speciellt duktig! De tog in 105 personer på läroverket, och jag hade plats nummer 106. Men så var det någon som inte kunde börja – jag tror tyvärr att han dog – och det gjorde att jag kom in.
Lennart Lundborg
Ålder: Fyller 90 år den 28 september.
Familj: Sonen Martin i Stockholm. Fem barnbarn.
Bakgrund: Var länsantikvarie i Halland 1977-1996, med ansvar för bland annat fornlämningar, kyrkogårdar och kulturminnesmärken.
Har inte: Internet. ”Jag har aldrig varit särskilt teknisk, och slutade jobba före den digitala revolutionen. Men jag har faktiskt en systemkamera som kan lagra ett par tusen bilder! Den använder jag mycket – men jag går till Göte Karlsson Foto för att framkalla bilderna. Så kanske man man säga att jag är halvdigital?”
En stor glädje: Sommarstället i Öringe utanför Veinge. ”Det är ett gammalt undantag som vi köpte för 48 år sedan. Förr cyklade jag de 18 kilometerna dit, numera tar jag bussen. Man mår så bra där, med potatisland och gräsmattor…”.
Gör fortfarande ibland: Håller guidade visningar i Halmstads centrum. ”Vi bor i en fantastiskt stad, med rester av gamla befästningsmurar och Norre Port. Samt Slottet – och Europa och tjuren på Stora torg.”
Expert på: Den halländska bronsåldern (1800-500 före Kristus). ”Jag har skrivit flera böcker i ämnet, och det är jag ganska stolt över – det är sådant som kanske inte hade blivit gjort annars. Det är roligt att veta hur folk hade det förr, vad de åt och hur de bodde”.
Har i hemmet: Cirka 10 000 diabilder, med foton från både yrkes- och privatlivet.
Kuriosa: Hade Tage Danielsson som lärare i engelska på läroverket i Linköping. ”Han var väldigt informell och vi fick kalla honom du. Och så berättade han en del underfundigheter – men i ärlighetens namn tror jag inte att vi förstod dem riktigt.”
