Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Minnesord Hans Lorentzon

Hans Lorentzon avled överraskande den 13 februari, 88 år gammal.

När gamla goda vänner går bort blir världen inte riktigt densamma. Hans eller Hanse som han oftast kallades var en sådan vän.

Han tjänstgjorde hela sitt arbetsliv på Nordiskafilt, sedermera Albany. Han började på försäljningsavdelningen 1955 och slutade som assistent till vd:n.

Hanse var en stor tillgång för företaget. Få hade så stor arbetskapacitet och han var orädd och mån om rättvisa. Trots en mjuk framtoning stod han alltid på sig när han kände att han hade rätt. Även som ung anställd vågade han ta en dust med vd:n. Det krävde mod i ett av Halmstads största företag där direktören var ägare och allsmäktig. Men Hanse var respekterad och uppskattad även av direktionen.

En tidsbild från 1960-talet: Ventilationen på kontoret var mycket dålig. Varma sommardagar var en plåga. Klädkoden på kontoret var kavaj och slips och den bröt man inte emot. Men Hanse var en av de första som vågade ta av sig kavajen och arbeta i skjortärmarna. I dag en självklarhet men ingen enkel sak då.

Ett särskilt jobbigt år utverkade Hanse att vi fick en extra månadslön i december. En uppskattad överraskning då företagets tjänstemän inte hade rätt till någon form av övertidsersättning på den tiden.

Även efter pensioneringen hade Hanse krafter kvar. När företaget skulle ge ut en jubileumsbok år 2005 anlitades han som projektledare och redaktör. Tillsammans med övriga engagerade åstadkom han en mycket förnämlig publikation: ”100 år i pappersindustrins tjänst”.

Bridge tillsammans med hustrun Eva var ett annat stort intresse och Hanse anlitades även som redaktör när bridgeklubben Allians firade 50 år. Det var år 2006 och också den jubileumsskriften gjordes med mycket gott resultat.

När jag blev pensionär föreslog Hanse att vi tillsammans med Gunnar Anderson från Nordifa skulle promenera en gång i veckan. Det höll vi på med i 20 år. Vi pratade mycket om idrott men ”löste också världsproblemen”. Alltid med en kopp kaffe efteråt. Allteftersom vi blev äldre blev promenaderna kortare men kaffestunderna desto längre. En mycket trevlig form av samvaro som nu är slut. Som sagt, världen blir inte densamma men minnena finns kvar.

Börje Winstrand