Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Minnesord: Gunnar Carlander

En av svensk golfsports största profiler genom tiderna, Gunnar Carlander, Halmstad, har lämnat oss i stor saknad, nyss fyllda 85 år. Inte bara i egenskap av en extraordinär golfspelare, långt före sin tid (landets förste plushandicappare t ex), utan kanske mer som en oerhört godhjärtad människa som ville alla väl.

Undertecknad hade ynnesten att både gå caddie och sedan spela med Gunnar ett antal gånger när han egentligen lagt av det seriösa tävlandet, men det räckte ändå för att förstå hans storhet när det verkligen begav sig på 1950-talet.

Lite senare fick jag, i egenskap av golfreporter på denna tidning, möjlighet att intervjua honom vid ett antal tillfällen, den sista gången i samband med att han skulle få stjärna nummer sju på Wall of Fame i Halmstad arena. Men det var aldrig direkt enkelt. Gunnar ville nämligen högst ogärna prata om sig själv. Han tyckte inte att han gjort något märkvärdigt, och man fick formligen dra ur honom historierna. Han föredrog att låta klubborna tala.

En av hans största styrkor var slag ur besvärliga lägen. Dock dementerade han starkt att han med avsikt slog in bollen i skogen för att få chansen att briljera. ”Att lyckas med ett konstslag är för mig halva nöjet med en golfrond” erkände han emellertid och det kan man ju tolka som man vill.

I mitten av 1950-talet var unge Halmstadkillen Europas kanske hetaste spelare, ett klassiskt underbarn – detta hemska ord – som sopade hem fem junior-SM-titlar i rad och senior-SM som 16-åring på hemmabanan i Tylösand inför en förvånansvärt stor åskådarskara. I bagen hade han blott åtta klubbor av olika märken och kvalitet! Kvällstidningarna (och HP förstås) skrev helsidor om ”Under-Gunder”, som han kallades, och det hörde sannerligen inte till vanligheterna på den tiden. ”Det var nog den titel jag kände mest för av alla” medgav Gunnar själv på äldre dar.

SM-triumfen i Tylösand var den första som senior och den skulle följas av ett nästan oräkneligt antal Europa runt. På den tiden var dessutom landskamper de stora begivenheterna, och på 23 sådana förlorade Gunnar inte en enda match! Sverige torskade heller aldrig i en landskamp när han fanns med i laget.

”Men förbundskaptenen tog inte med förtjusning ut mig och P O (kumpanen Johansson) i landslaget” har Gunnar berättat. Det skulle råda närmast militärisk disciplin under resorna, men den kapten var inte född som kunde få radarparet peoågunnar att släcka sänglampan klockan nio.

Men resultaten talade för sig själv och sålunda fanns båda med när Sverige vann sin första EM-titel 1959, en triumf som upprepades 1961. Alla spelare från dessa båda historiska segrar är för övrigt nu avlidna.

Gunnar var så gott som omöjlig att betvinga i matchspel, där de två mest omtalade segrarna kom mot Henry Longhurst på Rungsted, samt mot René Lamaze i EM-finalen 1961. Efter den uppvisningen erbjöd sig den välbärgade fransmannen att sponsra Gunnar i två år om han ville satsa på en proffskarriär, men det oväntade svaret blev nej tack. ”Jag ångrar inget, att bara resa runt och spela golf hade tagit död på min spelglädje”.

Gunnar hade, bara 23 år gammal, redan bestämt att prioritera familj och en civil karriär och spelade sedan bara ”hobbygolf”. Han hade uppnått allt han ville. Han gjorde visserligen ett par halvhjärtade comebackförsök, men kunde aldrig riktigt förlika sig med att inte längre kunna spela på samma nivå som tidigare. ”Att jag aldrig lyckades gå under min ålder (ett bruttoresultat lägre än åldern) var dåligt”.

Nu är denne sällsynte ekvilibrist borta, men minnena av honom kommer –förhoppningsvis – att leva kvar i generationer.

Jörgen Anderson