– Vad är alternativet?
Göran spände blicken i mig, såg nästan arg ut. Han hade diagnosticerats med en elak prostatacancer och berättat för mig vad som nu väntade i form av strålning och cellgiftsbehandling. Han lät närmast otålig och utstrålade djäklar anamma, inriktad på framtiden och ville komma igång med behandlingen direkt.
Jag däremot var tagen av informationen och hade frågat hur han kunde vara så positiv och utstråla så mycket energi.
Det här var på hösten 2007 och sedan dess har det inte funnits andra alternativ än att ta fajterna mot cancern och vara positiv. Han lyckades gång efter gång. Fram till nu.
Göran var en människa med en oerhört positiv syn på livet, en livsoptimist. Den synen omfattade vänner, kolleger, jobbet, ja hela livet. Men visst kunde han tända till, ibland brann stubinen fort och han bet ifrån.
I Göran verkade det finnas hur mycket energi som helst och en vilja att alltid göra jobbet bra, oavsett om det handlade som nyhetsarbetet på radion, bygga en ny förstärkare eller cykel eller repetera med rockbandet. En viss otålighet kunde märkas i mycket hos honom, men noggrannheten, viljan att lösa uppgiften på bästa sätt, fanns där alltid.
Att sträva efter perfektionism drev emellanåt, ganska ofta, kolleger på radion till vansinne. Ibland var det mindre än en halv minut till sändningsstart och Görans inslag saknades, eftersom han satt i en annan studio och jobbade med detaljförbättringar. Men inslaget levererades, om än ibland bara ett par sekunder före nyhetsplinget och sändningen.
Göran var och levde radio i hela sitt yrkesliv. Han var utbildare, facklig företrädare, han var den som på mötena oftast sade ifrån och kritiserade våra egna sändningar och inslag, han lotsade praktikanter, vikarier och nyanställda in i yrket. Långt ifrån kravlöst, men alltid med kollegial omtanke och mycket tid för diskussion och återkoppling. Han arbetade ofta på Ekot i Stockholm, som uppskattade hans professionalitet och inte minst hans distinkta och personliga radioröst.
Men livet var förstås inte bara radio. Stockholmaren Göran blev hallänning, nästan i alla fall. Han rotade sig här och gifte sig med sin Barbro, fick barn och ett rikt socialt liv. Men han älskade också att ensam med en sändningsbil ge sig ut till avlägsna platser och byar för att ta reda på vilka åsikter som fanns långt ifrån kommunhus och regionkontor, hur världen uppfattades från ett annat perspektiv av hallänningarna själva.
Ända sedan tonåren hade Göran spelat i olika band. När sjukdomen tog mer och mer av Görans livskraft kände han att han ville få göra en sista spelning med alla medmusikanter han spelat med genom åren. Det blev en spelning, men utan Göran. Natten före orkade inte hans kropp längre efter mer än 15 års kamp. Konserten genomfördes i stället med Görans bas och ett foto av honom längst fram på scenen. Det var mycket fint.
Lars Salomonsson