Minnesord Elisabeth Ask

Förskollärare Elisabeth Ask, Haverdal, är död.

ANNONS
|

En snörik vinter år 1946 föddes två flickor på Veberödsgatan i Malmö med en månads mellanrum. Den ena var jag och den andra var grannens flicka, Elisabeth Agneta Ask.

Vi blev barndomsvänner, skol- och konfirmationskamrater.

Vår första gemensamma långresa blev en konfirmationsresa till Österrike. Första stoppet var Berlin där taggtråden rullades ut den 13 augusti 1961 bara några meter framför våra ögon vid Brandenburger Tor.

Resan blev vårt stora äventyr. När vi var på Grossglockner, Österrikes högsta berg, tog det över två timmar längre tid ner för vår buss än den andra. Väl nere i vår by fick vi veta att bromsarna i vår buss hade slutat att fungera och den stackars chauffören, med bussen full av tonåringar, fått klara sig med hjälp av handbromsen på de slingrande vägarna ner. Vi var lyckligt omedvetna.

ANNONS

Väl i Malmö igen fick vi veta att man efterlyst oss, via lokalradion, redan den första dagen då vi var i Berlin. Det hade gått ut i radion och meddelats att bussarna åkt in i Östberlin, men kanske inte kommit ut. Muren hade börjat byggas, det var kaos och det var en stor nyhet både i pressen och i radion. Vi blev omringade av journalister och oroliga föräldrar, som inte hört av oss på en hel vecka.

Efter realen var vi sex tjejer som åkte till Italien, där vi blonda och långhåriga blev mycket uppvaktade.

Våra resor gick till många av Medelhavsländerna och vi fortsatte tillsammans i skolan.

När jag senare gifte mig var Elisabeth min tärna, och vi blev gudföräldrar till Elisabeths första flicka och vittnen på bröllopet.

Våra vägar skildes lite under barnens uppväxttid. Elisabeth flyttade till Haverdal i Halland, där hon jobbade som förskollärare på Haverdals förskola tills hon gick i pension.

När min man dog 2008 upptog vi våra gemensamma intressen igen, som att resa och gå på teater tillsammans. Vi missade inte många föreställningar, det var alltid lika kul när vi – med eller utan barn och barnbarn – besökte Skånes kulturliv.

Det blev många långresor under de senaste åren, till Thailand, Grekland, Turkiet, Mexiko, Sir Lanka, Europas storstäder och senast till Dominikanska republiken.

ANNONS

Vi har haft mycket kul, Elisabeth och jag. Hon har alltid varit generös och en fantastisk vän och ”personal shopper”. Många jular och midsomrar har vi firat tillsammans. Det har varit roliga stunder i Haverdal och hos mig i Veberöd.

Men nu har den röst jag samtalat med dagligen tystnat. Min bästa vän, min generösa ”syster”, min samtalsvän, teater- och reskamrat finns inte mer.

Jag är glad att jag hann precis upp och ta farväl till Elisabeth när hon låg döende i cancer.

Mina tankar går till Elisabeths barn Emilia och Kristina, samt till barnbarnet Konrad, som jag lovat ”hålla ett öga på” och förbli ”extra mormor” till. Men det är alltid Elisabeth som är hans riktiga MORMOR.

Min barndomsvän och vän genom hela livet har tystnat men minnet lever kvar!

Yvonne Andersson, Veberöd

ANNONS