Allt började med en flodfärd på Nilen 2007, där Maria träffade sin man John.

– Då bodde han i Luxor med fru och tre barn och drev ett turistföretag. Jag skrev min avhandling och skulle besöka tempel längre ner längs med Nilen. Jag tog kontakt med honom på mejl och redan då kände jag att det var något mellan oss. Och första gången vi skakade hand liksom blixtrande det till i hela kroppen, berättar Maria som då var gift med en man som hon varit tillsammans med i åtta år.

– Så det blev ju lite komplicerat när John följde med på den där båtturen, och vi blev blixtkära och tvungna att bryta upp från våra äktenskap.

Men de blev också blixtkära i Silsila, och helt eniga om att platsen skulle bli deras gemensamma livsprojekt.

– Kaptenen frågade om vi ville kliva av och titta på stenbrotten, varifrån man fraktade sandsten till andra tempel. När vi gick runt där och plötsligt upptäckte en massa symboler på klippväggarna bara hoppade vi av lycka.

Så Maria åkte hem, skilde sig, sa upp jobbet och lägenheten i Göteborg för att flytta in hos John i Luxor (här tillägger hon att ”både Johns exfru och min exman lever i dag i nya lyckliga relationer, det är viktigt att få med”), och 2012 kunde de utföra den första officiella säsongen med utgrävningar i de gamla stenbrotten. Då dagspendlade till och från Assuan, 45 minuter från Silsila.

– Det var inte särskilt effektivt, så till nästa år hyrde vi en båt, där vi bodde, åt och tillbringade vår fritid.

Det var 56 grader i skuggan. Då jobbade vi till lunch och sedan ställde vi oss i Nilen.

Den första säsongen kunde hon och John dokumentera över 3000 symboler, och under åren som gått har de gjort fler och fler sensationella fynd – såsom en vattengrav med upplösta lämningar av över hundra människor, rester av ett tempel och en stenstaty med en hel familj (se faktaruta). Och här är 2015 ett avgörande årtal.

– 2005 infördes ett tillfälligt utgrävningsstopp, men när det lyftes var vi snabba och fick som första internationella team gräva i Gebel el-Silsila.

Som mest har Maria och John, som sedan 2019 har sin fasta bas på en gård i Hishult utanför Laholm, tillbringat ett halvår i sträck på platsen, men nu när parets dotter Freja börjat skolan får de satsa på två säsonger: en på våren och en på hösten.

– Planen var att åka ner nu i maj, men eftersom vi inte har fått vårt säkerhetsintyg från polisen får vi satsa på september i stället. På sommaren är det alldeles för varmt. Det insåg vi förra året när vi var där juni och det var 56 grader i skuggan. Då jobbade vi till lunch och sedan ställde vi oss i Nilen. Barnen höll sig på däck på båten, i fläkten, säger Maria och tillägger att det inte längre finns några krokodiler så här långt upp, eftersom de tar sig inte förbi dammarna som byggts i Assuan.

Har aldrig sett ett skelett med så mycket skador

Att avboka vårens utgrävningar var frustrerande, inte minst för att det är mycket som måste riggas inför varje expedition – alltifrån att hyra en större (bo)båt till att anställa lokala arbetare. Men det är också en frustration att inte komma vidare med de arkeologiska upptäckterna. Till exempel får man vänta till i höst med analysen av ett mansskelett som hittades i utkanten av området hösten 2021 och som är väldigt speciellt.

– Jag har aldrig sett ett skelett med så mycket skador. I princip alla hans revben har varit brutna och hans vänstra axel har hoppat ur led och aldrig kommit på plats igen. Hans högra handled är bruten, och han har även en fraktur på överarmen. Hela ryggraden är kraftigt böjd och bäckenet i princip söndersmulat, berättar Maria och tillägger att mannen levde för cirka 3 400 år sedan och var drygt 40 när han dog:

– Vi tror att han har haft en medfödd sjukdom eller missbildning, men att han till slut dött av ett fall. Han har nämligen två märken på skallen och två brutna ryggkotor. Men i höst ska två osteologer undersöka honom – just nu ligger han ordentligt nedpackad i förvaringslådor i vårt magasin i Silsila – och när de är färdiga med sin analys ska vi begrava honom igen. Det är ett sätt att visa respekt för de döda som vi möter i våra utgrävningar, att låta dem få återgå till sin eviga vila på den plats där deras anhöriga en gång lämnade dem.

Turistströmmen har ökat lavinartat

Dock är inte Silsila särskilt vilsamt längre. Redan när Maria och John besökte området första gången 2007 fick de lösa inträde i det biljettkontor som fanns, men sedan dess har turistströmmen ökat lavinartat.

– Delvis hänger det ihop med våra upptäckter, i dag finns det ju mycket mer att se på platsen; tidigare var det mest ett sandstensbrott som låg på vägen till de stora templen. Och nu efter corona vill de egyptiska myndigheterna locka tillbaka besökarna, och uppmanar oss som driver expeditioner att skriva infoskyltar och trycka upp flyers, säger Maria som har dubbla känslor inför anstormningen.

– Tyvärr är det många som inte respekterar att man inte får gå överallt, utan folk klättrar upp på en klippa för att fota en unik utsikt – och ställer sig på en sten med en 6 500 år gammal hällristning som just gick sönder. Vi försöker få guiderna att vara strängare, men de gör allt för att turisterna ska vara nöjda, då får de ju mer dricks.

Det är omöjligt att hålla koll på ett område som är så stort, så plundrarna kan operera ganska ostört.

Men ett betydligt större hot är de professionella plundrarna. Trots att vakter övervakar området dygnet runt, bävar Maria för vad hon ska mötas av varje gång hon åker ner.

– Det är omöjligt att hålla koll på ett område som är 30 kvadratkilometer stort, så plundrarna kan operera ganska ostört. Vi har sett hur de grävt tio meter ner i klippavsatsen för att ta sig ner i gravarna för att komma åt exempelvis amuletter i ädelmetaller, framför allt guldföremål. Flera gånger har polisen gripit misstänkta, men om de inte har något i handen i ögonblicket de grips, händer inget – lagen i Egypten är inte så sträng vad gäller den här typen av brott.

Efter tio år i Silsila har Maria och John, och numer deras två barn samt en nanny, skapat en vardag på platsen. Den har bland annat skildrats i SVT-programmet Landgång, i ett timslångt avsnitt som sändes 2017.

– Anne Lundberg ringde och frågade om de fick komma ner och följa oss. Hon hade läst om stenfamiljen och gravarna i media och de var sugna på ”att göra något spännande utomlands”. Det blev ett jättefint program, där de verkligen fick fram både arkeologin och vårt liv här nere, säger Maria radar upp några andra filmteam som har avlagt visit:

– Vi har varit med i Egyptian Tomb Hunting på brittiska Channel 5 och Treasure Guardians of Egypt och Lost Treasures of Egypt – båda på National Geographics, som man också kan se på Disney Plus. I svensk tv har vi även synts i Vetenskapens värld, och vi har filmats av två franska tv-bolag.

Silsila är som en liten pärla mitt i allt kaos i Egypten

Att utgrävningarna uppmärksammas är givetvis bra, inte minst för att det blir lättare att få sponsorer och forskningsanslag, något som Maria och Johan kämpar med hela tiden. Men det gäller att hitta den där balansen.

– Vi vill att den här platsen ska få det värde den förtjänar, men inte bli alltför exploaterad. Nu pratar man om att bygga en marina för att de stora fartygen ska kunna lägga till här. Det vore förödande – Silsila är som en liten pärla mitt i allt kaos i Egypten. Det är litet, lugnt och rent, och förutom alla arkeologiska fynd finns också ett helt unikt fågelliv. Det vore så tragiskt om allt det skulle förstöras av massturism.

Fåglar i all ära, men det är ändå människorna Maria vill komma nära – även om de levde för 3 500 år sedan. Och hon är övertygad om att de hade ungefär samma tankar och känslor som vi har i dag.

– Vi har hittat skelettet efter ett spädbarn med 17 röda karneolpärlor runt sin hals – ett tydligt tecken på att hon var älskad. Som arkeolog får du ständigt tecken som visar att människor i alla tider har velat ungefär samma sak: att nära och kära ska få ett långt och lyckligt liv i trygghet.

Läs mer: