Just nu, när våren övergår i sommar, börjar min telefon gå varm. Det handlar om till synes övergivna fågelungar, vilsekomna brevduvor, okända fåglar i trädgården – och om fiskmåsar.
En av de allra vanligaste frågorna är ”varför är fiskmåsarna så arga?”. De som ringer har blivit attackerade av måsar och nu vågar de knappt gå ut. Jag försöker förklara att det handlar om skenanfall och att dessa inte alls är så farliga som de kan verka. Men det är oftast en klen tröst, måsarnas störtdykningar har satt djupa spår.
Problemet som sådant är ganska nytt. Det är en följd av att fiskmåsarna gjort som folk gör mest – de har flyttat in till stan. Där hittar de gott om mat och framför allt skyddade boplatser högt uppe på taken. En annan orsak till att fiskmåsarna blivit stadsbor är att det numera inte finns plats för dem längs våra stränder. Stränderna används i dag till friluftsliv på ett helt annat sätt än för bara några årtionden sedan.
Några få undantag finns, bland annat Tylön. Där gäller tillträdesförbud under fåglarnas häckningstid, men det hjälper inte längre fiskmåsarna. Mot slutet av 1900-talet expanderade nämligen fiskmåsens större ”kusin” gråtruten tack vare att öppna soptippar och ett omfattande trålfiske gav dem närmast obegränsat med mat. På Tylön innebar det att Skandinaviens största fiskmåskoloni, med fler än 5?000 par, utraderades på ett årtionde.
Så fiskmåsarna flyttade in till stan. Där lever de sitt liv i någorlunda ro fram till nu. Men nu är det dags för ungarna att lämna taken och hoppa ned på marken, och därmed är det slut på friden. Ungarna är ännu beroende av föräldrarna och kan inte flyga. Därför försvaras de intensivt av sina föräldrar som naturligtvis vill skydda sin avkomma.
För oss övriga stadsbor innebär det attacker från luften. Med hjälp av störtdykningar försöker måsföräldrarna jaga bort oss om vi kommer för nära deras ungar.
En fiskmås är ganska stor – en dryg meter mellan vingspetsarna och med en vikt på runt halvkilot. Att få en sådan i skallen skulle inte vara nådigt, men det händer nästan aldrig att attacken fullföljs. En kollision skulle ju även få fatala följder för måsen. I stället avbryts dykningen någon halvmeter över huvudet på ”inkräktaren” varpå måsen stiger till väders och ofta dyker på nytt.
Det är obehagligt, det ska inte förnekas, men det ser som sagt mycket värre ut än vad det är. Dessutom går det att skydda sig. Allra enklast är att hålla upp något över huvudet, till exempel en käpp eller ett hopvikt paraply. Men man kan också skaffa sig ögon i nacken!
I de allra flesta fall kommer nämligen måsarna bakifrån. För måsen ter det sig nog mycket farligare att dyka mot offrets ansikte. Då är den iakttagen, och det tilltänkta offret kanske försvarar sig.
För några år sedan blev jag uppringd av sekreteraren till biskopen i ett sydsvenskt stift. Biskopen kunde inte ta sina dagliga promenader i trädgården eftersom där fanns ett måspar med ungar. Jag föreslog att de skulle inhandla en vit keps och måla två stora ögon på den. Sedan skulle biskopen bära kepsen med ögonen i nacken. Om måsarna kände sig iakttagna, skulle de säkert bli mer försiktiga.
Tiden gick, men i slutet av sommaren ringde sekreteraren igen. Hon tackade för tipset – det hade fungerat alldeles utmärkt.
