En ensligt belägen fäbod är Lean Jabalis hem under månader hon arbetar som fåraherde. Hennes uppgift är att hålla ihop flocken, se till att de 900 fåren inte utsätts för faror (till exempel vargar) och föra dem till platser där de hittar föda.
Resten av året bor Lean Jabali tillsammans med sin pojkvän i ett hus i byn Wiesen i närheten av Davos. Hon arbetar på olika gårdar i trakten när lantbrukarna behöver vara lediga eller när det är dags för lamning.
Det var väldigt lyxigt att få gå i en svensk skola
Lean Jabalis pappa är från Jordanien och mamma är från Vessigebro. Sina första nio år levde Lean med sin familj i Jordanien innan flyttlasset gick till till Vessigebro.
– Det var väldigt lyxigt att få gå i en svensk skola, jämfört med den jordanska, säger Lean Jabali.
Hon är född 1980 och har tre storasystrar. Efter studenten i Falkenberg flyttade hon till Malmö och prövades sig fram på olika utbildningar och arbetade med autistiska barn och ungdomar.
Hon bestämde sig för att lära sig att åka skidor och for till Österrike för att säsonga och träna utförsåkning. Väl på plats hittade hon en jobbannons som genast lockade. En lantbrukare sökte en mjölkerska till sina kor eftersom den ordinarie plötsligt blivit sjuk.
– Jag sökte, trots att jag inte kunde någon tyska och inte hade någon erfarenhet av djur.
Ensam med 28 kor
Hon fick jobbet och var plötsligt ensam med 28 kor som skulle mjölkas och 40 ungkor som skulle skötas om. Och hon bodde ensam i en fäbod uppe bland bergen.
– Jag hade ingen aning om vad jobbet skulle innebära. Det var jättejobbigt.
Men jobbet passade Lean som under tre somrar återvände till fäboden och fortsatte att ta hand om korna.
Under tiden växte nyfikenheten på osttillverkning fram hos Lean. Hon började leta efter en mindre fäbod i Schweiz. Hon hittade vad hon sökte och började tillverka ost.
– Det gick jättebra och var roligt och intressant. Jag saknar den osten nu.
Fåraherde för 900 får
Så kom det sig att Lian Jabali från Vessigebro och Jordanien hamnade i Schweiz och så småningom blev fåraherde för cirka 900 får.
– Jag tänkte att det skulle vara mindre arbete med fåren än med korna, men det blev mycket mer. Den största utmaningen är de öppna landskapen. Det finns inga naturliga gränser. Jag arbetar med fåren i stort sett från det solen går upp tills den går ner. Till min hjälp har jag arbetshundar som håller fåren inom området.
Hon är ute från morgon till kväll, i alla väder.
– Jag vet inte vad som väntar mig när jag vaknar. Ett får kan bryta benet eller drabbas av sjukdom. Jag måste hela tiden ha uppsikt över dem och känna att de rör sig i sin dynamiska rytm. Det är verkligen ett fantastiskt arbete.
Vargarna tar får
Hon har sällskap av sin egen hund och ytterligare några skyddshundar som är utbildade att skydda fåren för vargen.
– Det har funnits vargar i två somrar och jag har förlorat några får. Jag har hittat ett sätt att skydda fåren genom att sätta upp ett elektriskt stängsel och ha skyddshundar innanför och utanför. Jag känner mig ganska säker med det.
Nu är våren snart här och Lean längtar redan efter bergen, fåren och fäboden Culm da sterls som ligger i närheten av skidorten Flims. Innan hon kan börja ska allt förberedas inför de fyra isolerade månaderna på över 2 000 meters höjd. En helikopter ska packas med allt vad som kan behövas; mat till hundarna och Lean, saltsten till fåren, ved, mediciner med mera.
Ett spartanskt liv
Lean står inför sin 13:e sommar som fåraherde och ser fram emot att få leva ett spartanskt och isolerat liv i några månader.
– Det är helt fantastiskt. Det går inga vandringsleder förbi, så det är inga okända människor som passerar. Min pojkvän brukar komma på besök.
Djuren är fördelade på fyra olika bönder och när säsongen är slut leder Lean ner fåren till bönderna igen.
Det är skönt att glömma världen ett tag
Hennes bostad är en fäbod som saknar det mesta av bekvämligheter. Det finns en vedspis som hon kan laga mat på, några solceller som gör att hon kan ladda sin mobil och en gasplatta så att hon kan koka sitt morgonkaffe. Hon får vatten från en källa en bit bort från fäboden som leds ner till en brunn.
– Jag längtar efter att få komma upp. Det är härligt och fantastiskt och väldigt ansträngande i början eftersom jag bor på 2 200 meters höjd. Det brukar ta två veckor innan jag kommer i form.
Sedan går livet sin gilla gång under några månader. Dagarna är fyllda av sysslor och den stora världen är långt borta.
– Jag lyssnar inte på nyheter i dalen. Jag har ett så stort ansvar när jag är där uppe så jag kopplar bort allt annat. Det är skönt att glömma världen ett tag.
