2001 blev Anders Dybjer chef för medicinkliniken i Halmstad. Samma år föddes dottern Agnes, och i familjen fanns redan sönerna Jakob och Isak, åtta och sex år gamla.
– Jag hade arbetsveckor på 60-80 timmar. Men för mig har jobb och fritid alltid flutit ihop. Det hänger nog ihop med alla åren jag drev Hotel Riviera i Båstad samtidigt som jag utbildade mig, säger Anders som inte heller behöver särskilt mycket sömn.
”Den enda sjukhuschefen som också hade patienter”
Att vara hotellägare och studera till läkare är inte en jättevanlig kombination, men Anders skulle fortsätta på en helt egen karriärväg. Som chef för medicinkliniken valde han att jobba kvar som läkare till viss del, och det fortsatte han med även när han 2005 blev chef för sjukhuset i Halmstad och när han 2009 fick ansvar för alla de halländska sjukhusen.
– Såvitt jag vet var jag den enda sjukhuschefen i Sverige som också hade patienter, och det var många som höjde på ögonbrynen när jag sa att jag fortfarande stod med på jourlistorna. Men jag har aldrig sett chefsuppdragen som något som skulle vara för evigt. Jag har alltid vetat att jag vill tillbaka till det som är kärnan i yrket: att göra konkret nytta, varje dag.
Det var en oerhört turbulent tid, som tärde på mig även privat.
Som ytterst ansvarig för sjukhusen i Halland skulle Anders hantera en ekonomi med stora underskott. Omfattande reformer krävdes, och i Varberg uppstod infekterade konflikter, framför allt med delar av läkarkåren. 2012 valde Anders att sluta.
– Jag kunde inte nå längre, så det var rätt beslut. Men det var en oerhört turbulent tid, som tärde på mig även privat.
Trots en fallskärm på två årslöner, började Anders arbeta igen nästan direkt. Först som överläkare i Ljungby, och sedan som divisions- och sjukhuschef vid Skånes Universitetssjukhus. Där föddes en tanke om att flytta söderut, men det blev aldrig mer än en tanke.
– Nej, jag trivs ju i Halmstad, och har ett stort och starkt nätverk här. Så 2017 återgick jag till ”golvet” och började på medicinkliniken, en ganska ovanlig karriärkrok. Men det funkade eftersom jag under chefsåren jobbat aktivt för att hänga med i både den digitala och professionella utvecklingen, säger Anders och tillägger:
– Men också för att jag är internmedicinare. Inom den specialiteten behandlar vi alla sjukdomar i kroppens organ som inte kräver operation, och de är i stort sett desamma som när jag var ny i yrket. Dock med ett undantag: covid-19.
Fick se viruset i vitögat
Under pandemin jobbade Anders på epidemiavdelningarna på Hallands sjukhus Halmstad och fick verkligen se viruset i vitögat. Han konstaterar att det var intensivt – ”tre gånger fick vi ställa om till corona-avdelningar med kort varsel” – och svårt att se patienter mista livet. Men han är också stolt över hur snabbt man inom vården hittade effektiva behandlingsmetoder, och hur fort forskarna fick fram ett vaccin, ”som var helt avgörande för att vi är där vi är i dag.”
– Samtidigt visade pandemin hur sårbara vi är. Nu har vi krisen i Ukraina, där det faktiskt handlar om en krigsberedskap med helt andra utmaningar. Vad gör vi inom vården i Halland om elen slås ut? Kan vi operera? Kan vi börja föra journaler med papper och penna igen?
Att ha sett den offentliga vården från flera olika håll gör att Anders har bildat sig en uppfattning om vilka reformer som krävs i framtiden:
– Jag anser att vi måste minska antalet inläggningar på sjukhus och vårda betydligt fler patienter hemma eller på boenden. Det gäller inte minst äldre och multisjuka. Genom att utföra avancerad vård utanför sjukhusen, i kommunal regi, kan vi spara stora summor, men det blir också mycket bättre för patienterna. Det finns ingen logik i att köra en gammal människa i ambulans till sjukhuset för att sätta ett dropp – när du lika kan göra det hemma med rätt utrustning och rätt kompetens.
”En angelägen fråga som berör väldigt många”
Och när vi är inne på sjukhus och framtidens vård, måste vi ställa frågan om vad Anders – som under sina år som chef varit drivande i stora omorganisationer – tycker om den utredning som HP nyligen berättat om, där huvudspåret är ett helt nytt akutsjukhus i Falkenberg, vilket innebär att Halmstad och Varberg blir så kallade närsjukhus.
– I nuläget har jag ingen åsikt, utan nöjer mig med att konstatera att det är en angelägen och komplicerad fråga som berör väldigt många. Jag kände inte till just den här rapporten innan ni skrev om den, men det har länge varit känt att tjänstemännen fått i uppdrag att utreda de framtida struktur- och investeringsbehoven. De tankarna fanns ju redan när Region Halland bildades 2011, och jag skulle skapa Hallands sjukhus.
Planerar att jobba fyra-fem år till
Själv lär han dock inte behöva tänka på var han ska ha sin geografiska placering i framtiden. Han har fyllt 62 och har för avsikt att jobba fyra-fem år till. Han är huvudsakligen knuten till MAVA, medicinska akutvårdsavdelningen, men har valt att förlägga ungefär en fjärdedel av sin arbetstid på akuten – vilket är sällsynt för en läkare i hans ålder.
– Jag menar att det är ett stort feltänk inom den svenska akutvården, att de som är yngst och minst tränade lämnas att ta de snabbaste och mest livsavgörande besluten, säger Anders och fortsätter:
– Men alla äldre läkare vill inte jobba kvällar, nätter och helger – och många väljer också, fullt logiskt, att fokusera på sina specialiteter. Men våra akutavdelningar är alltför tunt bemannade kvällar och helger, så här måste vi tänka nytt och hitta en bra balans.
Där finns mitt direktnummer, och jag säger att de kan ringa mig om det är något de undrar.
Även i kontakten med patienterna har Anders valt lite egna lösningar, såsom att dela ut sitt visitkort.
– Där finns mitt direktnummer, och jag säger att de kan ringa mig om det är något de undrar. Men det innebär inte att jag blir nerringd. Jag får två-tre samtal i veckan med högst relevanta frågor.
Har aldrig övervägt att börja jobba i den privata sektorn
Genom åren har Anders Dybjer fått ett antal erbjudanden från den privata sektorn, men han har aldrig ens övervägt att nappa på något av dem.
– Inte för att jag är principiellt emot privata vårdgivare; jag ser dem som ett bra komplement. Men jag vill vara med och göra den offentliga vården så effektiv och affärsmässig som möjligt – utan att blanda in aktieägande eller vinstintressen.
Viljan att göra skillnad har också tagit Anders till Kenya vid tre tillfällen, där han genom Rotary Doctors har varit med att bygga upp en akutmottagning (i ett tält…). Planen är att återvända i början av 2023, men då ska han göra lite andra saker.
– Rotary Doctors har en ambition att gå från direkthjälp – material, utrustning, läkemedel, kompetens – till att utbilda den lokala vårdpersonalen. Där är jag med och stöttar upp, förklarar Anders, som när vi gör den här intervjun står inför en frivilliginsats av mer akut karaktär:
– Nu i påsk reser jag till gränsen mellan Polen och Ukraina, för ett två veckor långt uppdrag för Medical Volunteers International. Jag befarar att vi förutom kroniska sjukdomar och basal hälsovård, även kommer att få behandla krigsskador.
Tillbaka på Hotel Riviera – där allt började
För att sluta cirkeln kring Anders aningen ovanliga karriär, måste vi gå tillbaka till början, till Hotel Riviera i Båstad. Där jobbade han först med sina syskon och föräldrar, och sedan med sin dåvarande fru, syster och svåger.
– Det var mycket slit, men också en oerhört fin känsla när du gick genom matsalen och småpratade med gästerna, som berättade hur nöjda de var med allt, säger Anders och fortsätter:
– Det är samma sak här på sjukhuset. Det finns inget bättre än när en patient är tacksam över det vi gjort och säger att ”vet du, Anders, ni har tagit så väl hand om mig. Jag känner mig helt trygg i era händer.”
Anders Dybjer
Ålder: 62 år.
Familj: Tre vuxna barn: Jakob, Isak och Agnes. ”Min exfru Karin bor på andra sidan Västra kyrkogården och vi har gemensam vårdnad om våra hundar.”
Bor: Hus på Väster i Halmstad. ”Det är stort, men jag har inga planer på att flytta. Agnes bor fortfarande hemma och jag har precis fyllt ett rum med ett biljardbord…”.
Gör: Överläkare vid medicinkliniken vid Hallands sjukhus Halmstad. Jobbar som specialist i internmedicin (alla sjukdomar i kroppens inre organ som inte kräver ortopedi eller kirurgi). Är också hematolog, specialist på blodsjukdomar, men har lämnat den inriktningen.
På ledig tid: ”Reser mycket – jag brukar ta ut längre ledigheter och vara borta lite längre. Nu i januari backpackade Agnes och jag i Brasilien och Peru. Sen gillar jag att måla och rita. Jag har också ritat något enstaka hus och ett par ombyggnationer, och om jag inte hade blivit läkare hade jag gärna blivit arkitekt”.
Ett fint minne: ”När jag nyligen sprang jag på mamman till en ung man som jag för 25 år sedan behandlade för lymfkörtelcancer – med lycklig utgång. Hon hade länge tänkt skriva ett brev till mig, nu fick vi pratas vid personligen. Och jag fick veta att min patient fortfarande mådde bra.”
Glömmer aldrig: ”Flickan som gick bort i svår leukemi, bara 19 år gammal. Jag besökte hennes föräldrar efteråt och de visade hennes rum, som stod kvar som hon hade lämnat det.”
Läs mer:
LÄS MER:Dybjer tillbaka – inspirerad av Kenya
