Vi sköt vårt eget studentfirande i sank

Sjung om studentens lyckliga dag… Ja, de närmaste dagarna lär sången ljuda i de halländska gymnasieskolorna – trots allt. Man kan kanske tänka sig att eleverna sjunger med extra glöd, i en protest mot den elaka pandemin, en blodtörstig terrorist som gör allt för att sabba festen.

ANNONS
|

Det blev ingen studentbal med överjordiskt vackra klänningar. Det blir inga extatiska skrik från rangliga studentflak.

Det är lätt att tycka synd om alla unga flickor och pojkar som får sitt ”once-in-a-lifetime-party” så kantstött. Men jag är ändå säker på att de får roligare än vad jag och mina kompisar hade vid vår ”student” – och det berodde inte på någon corona eller andra yttre faktorer. Nej, vi sköt oss själva i sank.

Jag gick ut tredje året på gymnasiet i Örnsköldsvik i Ångermanland 1973, när den så kallade vänstervågen var som kraftigast. Hela samhället ifrågasattes liksom alla traditioner; det arrangerades alternativa jular och vi valde hellre en långhårig kille till Lucia, för att visa vårt förakt för de låsta könsrollerna och det borgerliga skönhetsidealet.

ANNONS

Och allra mossigast var förstås studenten, som hade en unken doft av gammal, akademisk överklass.

Och allra mossigast var förstås studenten, som hade en unken doft av gammal, akademisk överklass. Gamla gubbar tog på sig gulnade mössor och vi förväntades hylla den ”ljusnande framtid” – en ren utopi i ett kapitalistiskt Sverige. Det tyckte vi, framför allt jag och mina närmaste vänner. Vi var alla lika långhåriga, en samling amatörhippies som hela tiden försökte markera ett avstånd till det övriga samhället (en tidig variant av ”social distans”).

Per Kågström för snart ett halvt sekel sedan…
Per Kågström för snart ett halvt sekel sedan… Bild: Privat

Vi tänkte inte ta på oss några fula huvudbonader och sjunga om ”ungdomens vår” och vi var faktiskt inte ensamma – snarare en del av en rådande trend. Det sågs inte många vita mössor på svenska skolgårdar under några år på 70-talet, och jag minns bara någon enstaka från min egen studentexamen.

Det enda positiva man kan säga om eländet, är att vi i alla fall var konsekventa: hundra procent tråkiga.

Festerna då? Jo, vi hade en eller två vid slutet av terminen, men själva avslutningsdagen blev en dyster historia. Vi samlades klassvis, fick våra betyg och skildes åt, och jag och mina närmaste kompisar traskade iväg och fikade på vårt vanliga kafé. Sedan gick vi hem.

Det enda positiva man kan säga om eländet, är att vi i alla fall var konsekventa: hundra procent tråkiga.

Men... åren har gått och om tre år det faktiskt femtio år sedan jag tog studenten. Varför inte fira ett jubileum, med nya vita mössor på våra grånande huvuden och återträff på ett traktorsläp. Och det ska märkas när vi kommer. Vi kommer att skrika 100 decibel högre än alla spinkiga tonåringar.

ANNONS
ANNONS