Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Strövtåg genom furupanelens förlovade landskap

Den här hösten har jag ägnat åt att Hemnet-knarka. Ni som har letat bostad i modern tid vet vad jag menar. På Hemnet lägger mäklarna ut sina objekt så att hugade spekulanter kan fönstershoppa digitalt, och detta är mer beroendeframkallande än både korsord och heroin.

Vi har varit på jakt efter en liten sommar- och vinterstuga i Dalarna, och under den processen har jag noterat att folk i det landskapet hyser en osund böjelse för omålad furupanel inomhus. Hus efter hus ser ut som en bastu. Dessutom har husen ofta bastu också, så för att något lätta upp de träiga bilderna och skilja vardagsrummet från bastun så brukar mäklaren ställa upp några färgglada dalahästar på en hylla.

En annan sak jag har blivit varse är att mäklare har extremt bra vidvinkelfunktion på sina kameror. På så vis förvandlas minsta garderob till en balsal. Så varje gång man tar sig till en visning blir man lite snopen. Det är som när man har bokat hotell i något varmt land och poolen som man trodde var stor som en fotbollsplan snarare är ett förvuxet badkar.

Jag har också varit inne i Dalarnas mest kända hem, Carl Larsson-gården i Sundborn. I verkligheten alltså, den är inte till salu och ligger inte ute på Hemnet om någon blev sugen nu. Men faktum är att Carl Larsson hade kunnat slå sig fram som mäklare. Vi har ju alla sett de där trevliga bilderna han målat av fru och barn i ett vackert hem med stora ljusa rum, eller hur? Men ursäkta om jag klankar ner på en nationalklenod nu – egentligen är det ganska kyffigt. Hemtrevligt och så men så smått! Bilderna ljuger. Det är faktiskt bara den tillbyggda ateljén som känns stor och ljus.

Under rundvisningen fick man en intressant inblick i makarna Larssons vardagsliv. Carl Larsson själv sov mitt i en egen sängkammare, medan hustrun Karin fick dela rum med de många barnen. Han var ju Det Manliga Geniet gubevars och måste få sova gott för att kunna skapa.

Som vi vet var Karin Larsson, eller Bergöö som hon hette som ogift, också en skicklig konstnär. Hon gick fem år på Konstakademien i Stockholm och träffade sin blivande man i den franska byn Grez-sur-Loing där konstnärer samlades för att få inspiration och arbeta. Som gift släppte hon sorgligt nog både sitt vackra efternamn och sitt måleri, men fantastisk nyskapande textilkonst lyckades hon hitta tid till.

I Carl Larsson-gårdens presentshop köpte jag Carls självbiografi med titeln ”Jag”. (Man tycker att en konstnär hade kunnat komma på något lite mer fantasifullt.) I den nämner han inte med ett ord Karins konst, vare sig hennes måleri eller det textila! Däremot återkommer han flera gånger till hennes matlagning, och på något ställe berättar han upplysningsvis att hon skalar rabarber medan han skriver på sina memoarer.

Om vi hittade någon stuga i Dalarna? Ja, det gjorde vi. Min egen lilla samling med dalahästar ska snart få flytta upp till sina många kolleger däruppe. (Sedan kan mina vänner skämta om att jag inte har alla hästar hemma, ha ha.)

Och bastupanelen ska omedelbart målas vit.