Häromdagen iakttog jag mina två söner när de satt vid frukostbordet en morgon. En stor och en liten. Min yngste iklädd mysdress i form av en grön drakdräkt med svans – som en total kontrast till de övriga plagg han vill använda nuförtiden. Som blivande skateproffs (enligt egen utsago) är det nu oftast utrullade jeans som gäller, strumpor i utstickande mönster, och som pricken över i – skor av det rätta märket. Min nioåring, som bara för något år sedan inte brydde sig nämnvärt om vare sig färg eller form på kläderna.
Ändå borde jag vara vis av erfarenhet. Jag menar, mittemot honom sitter hans storebror som gått igenom precis samma utveckling bara några år tidigare. Då var det dock inte skateboard som gällde, utan parkour – helst med ändamålsenliga och lite slitna brallor, vardag som fest.
Då fungerade det fortfarande att gå i fotriktiga sandaler på sommaren, eller att ha gummistövlar på sin plats i skolan. Det är inte att tänka på nu. Numera är han en trendkänslig kille i yngre tonåren, som ägnar en stor del av sin fritid åt att spela Fortnite, eller lyssna på svensk gangstarap, och som det är snudd på omöjligt att handla kläder till utan hans inblandning.
Det är lika hisnande som roligt, att se sina avkommor växa upp till självständiga killar, som vågar gå sina egna vägar. Se ens egna karaktärsdrag och utseende leva vidare i sina barn – den ena lik sin mamma och den andra en kopia av sin pappa – fast ändå på helt unika sätt.
De behöver mig fortfarande ganska mycket (vilket känns lite bra för mammaegot), men inte på samma sätt som förr. Det var till exempel många år sedan små tassande fötter kom på natten, och behövde lite extra trygghet. Den hittar de nu oftast i sig själva, och gör de inte det så vet de var jag, deras pappa – eller de andra trygga vuxna de har i sina liv – finns när det behövs. Ibland spelar det ingen roll hur lång man är – en förälders trygghet är viktig i varje fall.
På väggen i tvättstugan finns det numera tre blyertsstreck, som min man och barnens bonuspappa ritade dit efter den ovan nämnda fönsterstängningen – ett för min längd och två för mina söners. Min äldste sons streck är överst, såklart. Den yngste är fortfarande över 20 centimeter kortare än jag, men jag vet att det där kommer jämnas ut om bara ett par år
Snart har jag alltså ytterligare en person som kan hjälpa mig med saker jag inte når eller orkar bära. Det känns fint. Dock iförda vare sig drakdräkt eller gummistövlar förmodar jag.
