Cecilia Werner.
Cecilia Werner.

Så många lik, så många trötta poliser

I fem år har jag lyssnat på ljudböcker. På hundpromenader och när jag strosar på stan. Vilket gör att jag ser människor ännu mycket mindre än tidigare, vilket man skulle kunna tro var omöjligt, men det var det inte.

ANNONS
|

Fem år alltså. Och det enda jag lyssnat på är engelska deckare. Så många lik, så många polisstationer med pressad budget, så många chief-detective-inspector-sergeants som förlorat tron på mänskligheten. Jag har befunnit mig i Skottland, på Irland, i the Lake District, i Manchester och i London. I Louisiana, Georgia, Connecticut, New York och Seattle.

Jag har läst om:

Det engelska mys-mordet.

Nyckelreplik: ”Mr Whinchester’s släkt har bott på Cloverpath Mansion i åtta generationer, han kan omöjligt vara mördaren!” (Det är det inte heller, det är hans hushållerska Mrs Davies.)

Seriemördare.

Nyckelreplik: ”Han leker med oss!!”

Jaktsällskap/födelsedagsfest i slutet sällskap på landet.

ANNONS

Nyckelreplik: ”Det har snöat hela natten. Ingen kommer härifrån”

Nu bluddrar jag lite, för en välskriven kriminalroman innehåller så mycket mer än bara mord. Men jag har undrat lite över min smala genre, med tanke på att jag alltid läst allting. Till och med uppslagsverk om inget annat fanns till hands när jag var barn.

Men så en dag i juni hände det. Jag bläddrade fram en bok jag fått rekommenderad, på svenska, en icke-deckare och tryckte på play. Lite motvilligt men jag hade lovat att lyssna.

Och det var plötsligt som om min hjärna sakta kved och vred på sig. Det kändes konstigt men inte obehagligt.

Sen plötsligt lyssnade jag på en bok till, en underbar liten sak från Lettland, och nu var det som om hjärnans vindlingar sträckte på sig som stjälkar. Och ytterligare en bok, en helt galen historia som utspelar sig i Polen, och nu slog allt ut i blom. I hjärnan alltså.

Min egen tolkning är denna: Jag har haft så mycket intryck omkring mig de senaste fem åren. Jag har behövt den relativt uppstyrda, igenkänningsbara dramaturgin i en kriminalroman, det fanns inte plats för mer. Men nu är jag minsann redo att flyga ut över romanvärldens fält igen!

ANNONS

Här, tips för er som vill lyssna och låta hjärnan blomma:

• ”Träskkungens dotter”, av Karen Dionne (glöm den haussade ”Där kräftorna sjunger”, den här är grejen!)

• ”Modersmjölken”, av Nora Ikstena

• ”Styr din plog över de dödas ben”, av Olga Tokarczuk

Och så den bok jag lyssnar på nu och som jag vill ska vara för evigt:

• ”Jag ser allt du gör”, av Annika Norlin. Så infernaliskt bra! Skrattar rätt ut där jag går och rynkar pannan för att inte gråta. Den är helt säkert fantastisk att läsa, men uppläsaren – skådespelaren Olof Wretling – är en stor fet extrabonus.

Som sagt. Jag har tusen världar som väntar.

Men självklart kommer jag inte säga nej om till exempel Sharon J. Bolton skulle komma med en ny deckare. Jag är ju inte galen.

ANNONS