Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Jan Stohr: Queen Elizabeth och jag kämpar på i corontänen

En kollega gav mig rådet att inte bli sittande i morgonrocken, med en rykande tekopp i handen hela dagen. Andra undrade om det ens skulle gå att rapportera om livet i Halmstad – från hemmakontoret i Holm.

Så här, nästan på dagen ett år senare, kan jag avslöja att ingenting är omöjligt. Det går till och med att vara med på digitala möten och maskera en tillfällig vända till köket utan att mötet lider minsta skada.

För ett år sedan drog vi oss tillbaka, jag och drottningen av Storbritannien. Hon till det undanskymda livet på Windsor Castle, jag till mitt enkla gemak i Holm. Båda händelserna väckte en viss uppståndelse. Hon skulle fylla 94 år och hela samväldet höll andan, skulle hon klara sig från smittan?

Frågorna kring mig var enklare, ingen höll andan och inte ens brevbäraren som kör ut posten höjde på ögonbrynet när jag efter några veckor syntes allt oftare i väntan på dagens höjdpunkt.

Det gick ganska fort för mig att börja sakna dagliga, fysiska möten med folk. Däremot dröjde det lite längre tid innan jag blev desperat. De första tecknen var spännande, som när jag vid något av väldigt få besök på arbetsplatsen plötsligt kunde höra mig själv pladdra på ett vis jag inte trodde att jag behärskade.

Plötsligt såg jag kolleger, på avstånd givetvis, börja rulla med ögonen, kippa efter andan i syrebrist och få något obestämt i blicken. De letade nödlögner, hastigt uppkomna dödsfall i familjen, ja vad som helst, bara de fick en orsak att lämna pratkvarnen.

Under året som gått har jag plåstrat om förbipasserande skolbarn, lärt mig uppskatta sopbilens rytmiska tomgångsljud var 14:e dag, pratat hål i huvudet på okända som gått förbi hemmaredaktionens fönster och blivit en hävert på att hitta husets bästa wi-fi-punkt.

”De letade nödlögner, hastigt uppkomna dödsfall i familjen, ja vad som helst, bara de fick en orsak att lämna pratkvarnen.”

Jag har hunnit tröttna på pladderpoddar, nästan gått in i en dimma efter för många dramatiserade rättsfall, ljudsatta jakter på mördare och annat oknytt som borde buras in, men slutligen funnit en fristad i ljudböckernas värld. Jag håller för närvarande på med min 68:e bok sedan i maj förra året. Jag har blivit rik på berättelser och stundtals jublat över ordens magiska kraft. Sannerligen ett mentalt plåster, som passar mig i vart fall.

Vad tänker Queen Elizabeth de här dagarna? Kanske drömmer hon om det lätt förbjudna, en morgonrock och en kopp te.
Vad tänker Queen Elizabeth de här dagarna? Kanske drömmer hon om det lätt förbjudna, en morgonrock och en kopp te.

Rent jobbmässigt har min frivilliga corontän fungerat överraskande bra. En telefon, en dator och lite påhittighet har löst i stort sett alla situationer som uppstått. Jag har haft intervjupersoner på besök på min uteplats för utfrågning och jag har själv suttit på ännu fler märkliga ställen för att hålla ett tryggt avstånd när frågorna inte kunnat ställas ifrån Holm.

”...en formidabel visualisering av uttrycket: ”When shit hits the fan”.

Jämfört med min coronasyster Queen Elizabeth har mina umbäranden såklart ändå varit en västanfläkt. Hennes barnbarn prins Harry släppte nyligen in en mycket känd intervjuare till det enkla livet som avhoppad kunglighet. Resultatet blev en formidabel visualisering av uttrycket: ”When shit hits the fan”. Någon i kungahuset hade ställt frågan om prinsparet visste vilken hudfärg deras väntade barn kommer att få.

Alla undrade vem? Queen E duckade i ett dygn, men fick sedan ge hela imperiet och den krävande världspressen besked om den eventuella rasismen vid hovet: ”Frågan är allvarlig, men vi tar det inom familjen.”

Jag gissar att den dagen hade hon hellre suttit kvar i morgonrocken, med sin tekopp. Som jag.