Det var väninnan, jag och hunden som var ute på promenad. En kall och huttrig sådan.
Plötsligt skymtade vi dem i ögonvrån. Tre mopedburna ungdomar som brummade runt på fotbollsplanen. De såg oerhört tonårsbrötiga ut.
Väninnan tvärnitade.
– Ska man skita i det eller ska man vara jobbig morsa? väste hon till mig.
Jag visste svaret. Aldrig i livet att hon bara skulle gå förbi!
Mycket riktigt. Väninnan stegade fram mot kidsen med bestämda steg. Jag lommade efter lite mesigt med Daisy i kopplet.
– Hörrni! ropade hon myndigt och mopparna stannade upp
– Vet ni att det kostar JÄTTEMYCKET att anlägga en fotbollsplan och att den blir förstörd när ni kör runt på den! Så det tycker jag ni ska sluta med. Nu.
Alla tre stannade. Två nickade och pep iväg direkt.
Men den störste av dem stod kvar.
Han hade den svarta hjälmen kvar på huvudet och satt stilla på sitt fordon, rakt framför oss. Han var tyst. Tittade så intensivt på ... var det mig? Gulp. Nej, han tittade neråt. Vad ville han?
Med en svepande rörelse tog han av sig hjälmen. Mörkt hår, fjunmustasch.
– Alltså, började killen.
– Jag skulle bara vilja berätta att jag också har en Cavalier King Charles Spaniel. En black and tan. Han heter Hugo och är sju månader.
Sen stod vi där och pratade vovve i 20 minuter, jag, väninnan och fjunmustaschen. Vi jämförde ålder och stamtavla. Vi tittade på Daisy och kommenterade höjd och täckning. Han berättade om hjärtfelet hos Hugos pappa, och att Hugo därför inte fick användas till avel, vilket var lite sorgligt. Att han helst skulle vilja ha två cavalierer. Att hans egen mamma och pappa kom från en kultur där hundar inte fick vara inomhus, men att efter fem minuter tillsammans med Hugo var han välkommen i deras soffa och säng…
Hans ögon lyste av stolthet och vi enades om att vi hade den bästa, bästa hundrasen av alla.
Sen sa vi hej då och gick och åkte åt varsitt håll. Fotbollsplanen hade klarat sig bra.
Det var fortfarande kallt och huttrigt. Men inuti mig var det soligt och varmt.
