Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Cecilia Werner: Mycket gnäll och gnöl för en ganska liten knöl

Plötsligt en morgon var den bara där. Knölen. Jag kände den någon millimeter vänster om vänstra ögonvrån. Jag funderade. Vagel? Finne? Obotlig cancer?

Jag gick till vårdcentalen och fick till svar att det med största säkerhet var något så odramatiskt som en fettknöl. Det lät extremt o-charmigt men ok, jag fick väl leva med det. Det är så många  mindre trevliga saker som händer med kroppen efter 40 så en defekt/krämpa mer eller mindre spelar väl ingen roll.

Men knölen växte. Och växte…

Till slut var den lika stor som en tennisboll. Nej, jag skojar, den var stor som en (stor) ärta men den kändes som en tennisboll! Jag försökte sminka över den med foundation och ljust puder men den kändes fortfarande som en tennisboll. Så. Oerhört. Ful.

Jag fick tid till hudmottagningen och min plan var att någon där skulle ta bort den. Hur svårt kunde det vara liksom? En kniv och ett snitt och lite systrippar?Sen började funderingarna – läs: rädsla i kombination med fåfänga – mala i huvudet.Tänk om denne "någon" skar fel? Tänk om hela ögat blev typ … snett efteråt? Eller om jag fick ett ärr över hela tinningen?Jag googlade runt som en besatt och kom fram till att den enda som fick skära i min knöl så nära ögat var någon som gjorde sådant jämt.

Och därför satt jag en vecka senare i väntrummet hos en plastikkirurg i Göteborg. I det glassiga väntrummet, ska tilläggas. Med ett flott soffbord av glas som samtidigt var en låda i vilket det låg olika stora brötsimplantat, uppradade bredvid varandra i all sin silikoniga glans. Undrar om det är tänkt att man ska bli lite sugen på ett silikonbröst medan man väntar? Och liksom: "Du, nu när jag ändå är här – jag tar ett par av de där längst till vänster också".

I alla fall. Doktorn, som enligt kliniken var ett ess på ögonlocksplastik, pillade och knipsade och skrapade med min knöl i gott och väl 45 minuter.

"Det är inte bara fett, det är förkalkning också", meddelande han upplysningsvis.

Mm. Ännu charmigare.

Sen berättade han att han la ärret mitt i en skrattrynka och att det inte skulle synas alls. Tre stygn senare var jag färdig. Nöjd men ganska mycket fattigare.

"Det är inte säkert, men den kan komma tillbaka", informerade doktorn.

Jippi, liksom.