Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman.
Anita Nyman.

Anita Nyman: Måttet är rågat – tv-maten står mig upp i halsen

Man har tråkigt, man sätter på tv:n och vad är det första som dyker upp i rutan? Jo, garanterat en människa som lagar mat. Och tillvaron blir genast ännu tråkigare.

Byter man kanal så är det stor risk att det står en annan människa och lagar mat där. Allvarligt, har inte alla nog med recept redan?

Vad är det som är så fascinerande med att se andra stå vid spisen? Jag har svårt att komma på något lika trist. Det skulle i så fall vara att höra någon laga mat på radion, vilket också förekommer. Tv är illa nog – man känner inte doften och man får inte smaka. På radion får man inte ens se maten.

Renodlade matlagningsprogram väljer man lätt bort. Men de kastar ju in matlagning i snart sagt alla program! Varför kan inte Ernst renovera hus utan att laga mat samtidigt? Och varför kan inte gänget i ”Trädgårdstider” fixa en trädgård utan att laga mat i ett provisoriskt utekök? Kan de inte gå hem till spisen efter jobbet som alla andra?

Om någon skulle behöva lära sig mer om matlagning så är det faktiskt jag, men eftersom jag är så extremt ointresserad av denna syssla så låter jag mig inte inspireras. Vad är det för fel på makaroner med smält ost, liksom? Snabbt och enkelt och ganska gott också om man (som överkurs!) slänger ner lite kryddor.

Men nej, det ska vara avancerat och det ska helst tävlas också. Det är ”Halv åtta hos mig”, små mästerkockar och stora mästerkockar, och alla ska konkurrera med varandra. I ett annat program tävlas det om vem som kan gå ned mest i vikt. Det är nämligen lag på att varje tv-program måste innehålla ett tävlingsmoment. Det tävlas om vem som gör bästa loppisfynden, vem som ställer rätt diagnos på en sjuk människa och vem som är den bästa hantverkaren. Bara för att nämna något.

Är vi inte väldigt trötta på dessa ständiga mästerskap? Ärligt talat har jag aldrig förstått varför det är så fint att vara tävlingsmänniska – eller vinnarskalle som tävlingsmänniskorna gärna kallar sig själva. Jag tror de tycker att det låter ännu finare.

Men nu kom jag på en sak som är ännu tråkigare än att se folk laga mat på tv. Det är att se folk äta låtsasmat på tv – ett återkommande inslag i det märkligt mixade programmet ”Go’kväll”. Det så kallade formatet är som följer: Programledaren sitter vid ett bord med en kändis. Några stolar är tomma och där får kändisen placera sina låtsaskompisar. Och så hittar hen på någon mat de äter. Detta pågår år efter år. Lika tjatigt som ”Grevinnan och betjänten” med samma tema.

Jo, jag vet, man behöver inte titta, och jag brukar inte göra det. Jag blir less bara av förhandsreklamen. Men en gång såg jag en hel låtsasmiddag från början till slut i ren fascination över pseudounderhållningen.

Den gången åt programledaren låtsasmat med en inbjuden före detta programledare (för samma program) och han hade tagit dit några låtsaskompisar. Minst en hade han själv intervjuat i samma program tidigare. Vilken rundgång! Så krystat kan det bli när idéer och kändisar har tagit slut, och där någonstans är botten nådd och måttet rågat.