Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Lite misspass får faktiskt ett äktenskap klara

Maken och jag har varit gifta i trettio (!) år nu. I amerikanska filmer brukar sånt firas med fest för hela släkten och alla vänner. Vi skötte det mer diskret – åkte och hämtade finmat på restaurang och åt hemma, bara vi två, för att undvika den aktuella pestsmittan.

Att detta äktenskap har pågått i så många år är faktiskt inget mindre än ett mirakel, ska ni veta. Skilsmässan har känts hotande nära varje gång vi har tapetserat om ett rum, och det har blivit rätt många rum nu. Inte blir det bättre med åren heller. Man tycker att man borde lära sig att samarbeta bättre och bättre när man bor ihop, men det är kanske snarare så att ens kolliderande egenheter blir alltmer framträdande med stigande ålder. Precis som näsa och öron.

Jag har förstått att vi inte är ensamma om just det där med dålig stämning under tapetsering, det är därför jag tar upp det. Tapetsering tycks rentav vara hemmafixarnas Göta kanal, skilsmässodiket ni vet. Problemet i vårt fall är att jag är långsam och petig och Maken är snabb och… inte lika petig.

Och aldrig mötas de två.

Först ska man välja tapet. Där väger mitt ord tyngst eftersom jag har större känsla för sånt. (Läs: blir sur om jag inte får som jag vill.) Jag väljer och väljer tills Maken börjar tappa intresset för hela projektet. Nu senast så ville vi inte gå så mycket i affärer på grund av ovan nämnda pestsmitta, utan tittade istället på det världsomspännande nätet. På det världsomspännande nätet finns det mååånga tapeter. Och jag har studerat dem alla. Visa mig en tapet och jag kan säga vad den heter, vilka andra färger den finns i och vilket företag som säljer den! Det skulle kunna bli mitt nya partytrick om det inte vore för att det inte är särskilt underhållande och för att man inte går på några partyn nuförtiden.

Sen har vi det tråkiga underarbetet. Det gör Maken det mesta av och det är jag mycket tacksam över. Men när han är klar så slipar jag förstås lite till, för principens skull om inte annat. Och sinkar därmed åtskilligt processen.

Men det riktigt kritiska läget kommer när tapet-satan ska upp på väggen. Följande scen brukar då utspela sig:

Jag: ”Du, nu blev det lite snett/en glipa/lite misspass/en trasig kant.”

Maken tar ett steg tillbaka, ser belåtet på väggen och yttrar det som blivit en ack så irriterande klassiker i vårt hem:

”Jamen det blir ju bättre än det varit!”

Det måste jag hålla med om, men det betyder ju inte att jag är nöjd innan det ser ut som en fackmannamässig tapetsering, trots att vi inte är några fackmän. (Varför heter det förresten fortfarande fackmän? Tjänstemännen har blivit tjänstepersoner och riksdagsmännen riksdagsledamöter, men fackmännen är av nån outgrundlig anledning fortfarande män.)

Nåja, man får ju ändå säga att vi kompletterar varandra rätt bra, Maken och jag. Utan honom hade jag fortfarande suttit med fyrkantiga ögon och glott på tapetkollektioner på nätet. Och utan mig så hade det… ja, det hade nog blivit rätt bra. Det är bara första veckan man ser det lilla, lilla misspasset.