Hans var väldigt lite en chef och väldigt mycket en fantastisk människa. Vi visste precis var vi hade varandra, på ett sätt jag inte upplevt med så många andra. Hans var den första jag mötte i vuxenlivet som helt och fullt litade på mig och min förmåga, som gav mig sitt fulla förtroende, befogenheter och ansvar. Och för det är jag honom evigt tacksam.
Att jobba på antikvariat var ett drömjobb, jag var omgiven av böcker och människor som älskade böcker lika mycket som jag gör. Samtalen tog aldrig slut och jag träffade otroligt många spännande, härliga och tokiga människor. Av någon anledning så var det i perioder en hel del tokar i butiken. Jag vet inte hur många gånger jag i panik ringt Hans som sekunden senare sladdade in på parkeringen med sin stora vita bil för att rädda mig från allsköns obehagliga gubbar som behövde veta hut.
Ingenstans har jag varit med om så många surrealistiska händelser som på antikvariatet.
Som en höstdag när en höggravid kvinna kom in. Vi småpratade lite och hon såg sig omkring. Rätt som det var utbrast kvinnan:
”OJ! Ojojojoj…”
Jag frågade om allt var bra.
”Jag tror att mitt vatten precis gick.”
Jag var 21 år och det mesta jag kunde om födsel hade jag sett på film. På film betyder vattenavgång BEBISEN KOMMER NUUU! Jag fick panik, hon fick panik och när jag såg den växande blöta fläcken på mattan under kvinnan slog det helt slint.
”Vill du sätta dig ner?” sade jag och sprang för att hämta en stol.
”Jag tror jag lägger mig ner.” sade hon och lade sig på den blöta mattan. Hon bad mig ringa hennes väninna som var på väg för att möta henne, och sen satte jag mig ned på huk bredvid henne.
”Vill du ha något, kan jag göra något?” frågade jag.
I hennes chockartade tillstånd svarade hon: ”Nja, du kanske kan sjunga något?”
I mitt chockartade tillstånd gjorde jag vad vem som helst hade gjort. Jag började vissla. Jag började vissla ”Sov du lilla videung”.
”Fint” sa hon, och jag kände mig nöjd. Efter vad som kändes som en evighet ramlade kvinnans väninna in och de försvann ut.
Fortfarande i chock lade jag mig på knä och försökte torka upp det blöta på mattan. När jag som bäst låg där och baddade fostervatten kom Hans infarande med en trave böcker i famnen och frågade:
”Vad gör du? Vad har hänt?”
När jag väl fått mål i mun och hasplat ur mig allt om kvinnan och vattnet, min visselkonsert och väninnan hade Hans djupa bekymmersrynkor i pannan. Men så började det rycka i ena mungipan och ögonen blev så där fullifan-pliriga. ”Fy fa-an. Visslade du!?” Och så började vi både flabba. Jag alldeles för högt och galet och han sitt halvtysta rullande gubbfniss.
Så ska jag minnas Hans, bekymmersrynkor och gladryck i mungipan om vartannat. Det stående svaret på frågan ”Hur är det?” var alltid ”Hopp om’et” efterföljt av en djup suck och ett stort leende. Tack Hans för alla minnen och lärdomar, för fågelkunskap och alla Karin Boye-böcker som du snällt leta upp åt mig. Jag hoppas det finns lagom många böcker och jättemånga fina fåglar där du är nu. Vi ses!
