Följande är hämtat ur ”Rara rön om rotfrukter”: ”Vissa växter, såsom rotfrukter, har för kommunikation och reglering av växtyta byggt upp ett sinnrikt system baserat på signalfärger. Rotfrukternas färg påverkar i sin tur mineraler i den omkringliggande jorden. På så sätt...”
Nej, det där hittar jag förstås på.
Jag vet inte om rotfrukter pratar med varandra och för övrigt behöver jag inte ens hitta på. Det räcker att läsa böcker som ”Trädens hemliga liv” för att öppna upp för en värld där rödbetorna visst skulle kunna viska med gulbetorna i skymningen.
”Trädens hemliga liv” har ni kanske hört talas om? Det är en tysk bestseller som kom ut på svenska 2016. Den hör till kategorin ögonöppnare, den visar verkligen att vanliga saker inte alltid är så vanliga. Till synes orörliga ting är mer besynnerliga än man kan tro.
För en tid sedan föll mina ögon på några unga björkar. Om björkar kan man i bestsellern bland annat läsa att de är sådana som satsar friskt, för att friskt vågat liksom är hälften vunnet. Fröna far för vinden och en gång planta bär det av mot toppen i världens fart, vilket i och för sig är jättemånga år, men inte med trädmått. De ”rastlösa själarna” växer så fort att de liksom bränner ut sig.
De unga hängbjörkarna jag såg levde på ett sorgligt vis upp till sitt namn. De är dessutom planterade i gatumiljö vilket ger dem tuffare villkor – och nu såg de inte alls pigga ut. Det här var under den väldiga värmen som drog fram i somras och som fick allt att kippa efter andan. Värmen som var går inte att glömma, men nu när den är borta och allt är mera normalt känns den – overklig?
Varje dag såg jag björkarna och det kändes som att de snart inte skulle kunna bära upp sig själva. Hade de kunnat hade de kanske sprungit till skogs eller något. Men det är bara i sagan som träden får lov att gå – som i bilderboken ”I skogen”. Fast där går resan åt motsatt håll, träden lämnar av någon anledning skogen de bor i. Kanske är det för att det i densamma är några människor som heter Trim, Maggan och Snuten som bestämmer. De bestämmer (?) sådant som att pinnar kan ligga på olika ställen, att det kan blåsa och att det kan regna.
Frågan om hur mycket vi människor på riktigt kan bestämma är nog svår att besvara. Det är svårt att vara träd, men också hyfsat krångligt att vara människa. Men det är väl inte fel att säga att det är vi som kan gå – och därmed också välja våra vägar – medan träden vackert får stå där de står?
Fotnot. ”Rara rön om rotfrukter” väntar alltså, vad jag vet, fortfarande på att bli skriven. De andra två böckerna som nämns är i tur och ordning skrivna av Peter Wohlleben och Eva Lindström.
