KRÖNIKA: Om att jaga nya vänner med en box vin under armen

ANNONS
|

Följ Meekatts blogg här!

Så har jag och barnen äntligen landat i vårt fina lilla hus på Furet och därmed är den sista pusselbiten i projektet ”börja ett nytt liv” lagd. Efter en lång tid med kaos både inombords och allmänt så känns det fantastiskt att äntligen kunna dra ett par djupa andetag och känna att vi är ”hemma”. Jag har snart packat upp allt och kommit i ordning och barnen älskar sina nya rum. Jag har fått så fint att jag inte ens tycker det är jobbigt att varken tv eller internet är inkopplat. (De orden kommer jag antagligen att få ångra ikväll när barnen åter igen anfaller och blir uttråkade redan efter ett par timmar.)

ANNONS

Jag har hunnit bekanta mig med ett par av grannarna. Detta genom att gå hem till dem… alldeles för tidigt… och erbjuda plommon. Jag som själv alltid tyckt att det varit ganska skönt att inte ha något direkt umgänge med grannar anfaller nu själv på sämsta möjliga sändningstid, haha. ”Hej hej! Nämen hoppsan – sover ni?!” (Ja Malin… det är ju det vanliga människor gör klockan nio på morgonen på semestern!) Själv är jag uppe klockan sju och plockar frukt, vattnar blommor och byter ljusstakar i mitt fina uterum. Sån é tydligen jag numera. Så förlåt grannar – jag ska skärpa mig och försöka passa in i villakvartersidyllen lite bättre, haha. Jag ska även sluta stirra på den där snygga grannen på ”andra sidan häcken”. Han verkar inte vara så intresserad av plommon i alla fall…

Elton – sex år – är lika diskret som sin mamma. Han inledde sin tid här på Furet med att gå runt kvarteret och knacka på i alla husen och fråga ”Hej, finns det några barn här inne som vill komma ut och leka?” Underbart. Det är sånt som händer när man befriar ungarna ifrån internet. De gör som vi gjorde när vi var små. Eftersom barnen inte ska gå i skola här i Halmstad så behöver vi ju ta till lite knep för att hitta kompisar och då är ”anfalla-på-hemmaplan” en variant. (Även här försöker vi muta oss fram med plommon.)

ANNONS

En annan variant är att cykla till Folkparken tre gånger om dagen och hoppas att det ska komma någon som vill spela fotboll. Själv funderar jag på att gå runt med en Bag in Box och knacka på hos grannarna och fråga ”Hej, finns det någon vuxen här inne som vill komma ut och dricka vin med mig?” Jag kan till och med vänta tills det är eftermiddag så folk slipper hata mig i pyjamas. (Jag kanske också ska prova Folkparken och se om det finns någon jämngammal som vill leka?) Man får liksom vara lite mer aggressiv i sitt letande efter nya vänner när man varken har nya arbetskamrater eller klasskompisar att luta sig mot. Vet att min mamma hittade en och annan vän på Galejan förr i tiden. Hon hade dock dansskorna på och ingen BIB under armen.

I går började barnen skolan efter åtta veckors ledighet. Alice började mellanstadiet och Elton i F-klassen. Det var ett gäng pirriga elever (och föräldrar) som samlades på skolgården i Mellbystrand. Vi har haft en ovanlig men härlig sommar. Nytt hem, nya människor att lära känna och tycka om och trots bristen på sol har vi hunnit med en massa roligt. Men vardagen är mer än välkommen nu. Äntligen rutiner, jobb och skrivtid. DET har jag längtat efter och nu har jag massor med kli i fingrarna och nya roliga projekt att ta tag i. Man kan ju inte hångla hela tiden… även om det är jäkligt mysigt.

ANNONS

Vi ses i stan!

Over and out.

ANNONS