Det är klart att jag någon dag, någon gång sedan julen 2015 hade kunnat skriva en krönika.
Men det har inte hänt. Dagarna har bara rusat fram ändå med samtal som måste ringas, artiklar som måste skrivas och bilder som måste tas.
Tiden har vrålat iväg med raketmotorerna på. Så till den milda grad att jag nu ser i almanackan att bara ett par veckor återstår innan jag fyller 50 år.
50. Livets middagshöjd.
Hos min salig farfar hängde en tavla som föreställde Mannens åldrar. Bilden visade en pyramidformad trappa med allt från lekande tioåringar till halvdöda åldringar.
Där stod 50-åringen på trappans högsta steg. Sedan gick det utför.
Ska man då glädjas över att stå på sin topp? Eller frukta ålderdomen?
En liknande frågeställning dyker upp varje år vid midsommartid.
”Nu blir det mörkare”, är det alltid någon självutnämnd realist som säger. Jodå, det har hänt att undertecknad iklätt sig den rollen.
Men med stigande ålder och klokskap har jag slutat säga så. Varför skulle jag? Ingen blir gladare och ingen kan ändå göra ett skit åt saken.
Realist är vad pessimister och bittra människor kallar sig själva, har Henrik Gråben Den Vise sent omsider kommit till insikt om.
Därför: jag tänker njuta min högtidsdag på en ort som erbjuder ett avsevärt bättre klimat än vad årets svenska sommar har bjussat på.
Det ska bli förbannat skönt.
Och sen, sen... ska jag åka hem och ta del av alla stora framgångar för de idrottslag som jag gillar.
Jag ska även under hösten köra långa härliga rundor i den där gamla bilen som jag stolt nog kan säga att jag lagt tusentals timmar på att laga.
När den förhatliga vintern kommer på allvar ska jag njuta i fulla drag av alla svenska guldmedaljer i OS.
Och när det väl är över borde det vara lagom med vår. En vår som bär den mycket varma och behagliga sommaren 2018 i sitt sköte.
Eller också inte.
Det kan förstås bli så att inget av detta infrias.
Men strunt i det. Jag och en kompis satt på färjan till Helsingör 1985, när Helsingborg fyllde 900 år.
Vi lovade varandra att vara med vid 1 000-årsjubileet, och jag har för avsikt att hålla löftet.
Kommer inte allt det braiga när jag är 50 kommer det väl vid 51. Eller vid 63. Eller 102.
Se bara: krönikan kom ju till slut, även om det tog lite tid. Finns det liv finns det hopp.
Oavsett var man står på den där trappan.
