Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Kanske man skulle ta och rosta några ekollon?

Ett viktigt steg i processen att bli vuxen var att lära sig dricka kaffe. Jag började med att doppa mammas goda hembakta skorpor i det svarta guldet, det var så ett livslångt beroende startade.

Men nu, många år senare, verkar det som att jag ska behöva avstå från denna livets renaste njutning. Jag ska inte plåga er med detaljer, men tänk halsbränna och sura uppstötningar. Hoppsan, där kom visst detaljerna ändå. Förlåt! Jag var länge ovillig att se sambandet mellan dessa besvär och kaffe, utan skyllde på allting annat. Men man kommer inte undan sanningen hur länge som helst.

Den enda hjälpen när obehagen sätter in är en medicin som är så äcklig att jag får kväljningar av den, och det är ju lite kontraproduktivt om man vill motarbeta uppstötningar. (Förlåt igen!) Så nu har jag skurit ner på kaffet radikalt. Och det är först nu som jag inser hur mycket i livet som är uppbyggt kring just kaffe – allt från trädgårdsmys och hemmakvällar till arbete, utflykter och social samvaro. Om jag till exempel planerar ett trevligt hörn i trädgården så är min självklara målbild att ”där kan man sitta och dricka kaffe sedan”. Eller om jag skulle få för mig att klä om en gammal fåtölj: ”Då kan man sitta i den med en god bok och dricka kaffe”, tänker jag.

Går det över huvud taget att sitta i en fåtölj och läsa utan en kopp kaffe? Och hur skriver man ett kåseri utan en kopp kaffe vid tangentbordet? I skrivande stund prövar jag just detta, men hjärncellerna jämrar sig: ”Hur har du tänkt dig att vi ska kunna bidra med något utan kaffe???” Frågan ekar utan svar. Så om det här kåseriet är ovanligt menlöst, så skyll inte på mig, det är mina hjärnceller, koffeinister alla tolv, som har problem med att ta sig ur sitt tunga beroende.

Jag inser att andra världskriget var förknippat med en del andra fasor också, även här i Sverige, men när jag läser beskrivningar om livet här i landet på den tiden så fäster jag mig särskilt vid surrogatkaffet. Det säger en del om hur viktigt det är med kaffe, att man tillverkade någon sörja med rostade ekollon och låtsades att det var kaffe, hellre än att helt enkelt avstå från fika.

Te, tänker säkert en del av er nu, Men vem blir lycklig av en kopp te i syrenbersån? Eller en god bok och en kopp te? Blaha, blaha! Om man har varit ute och blivit kall om vintern så kan en tekopp möjligen duga till att värma händerna på. Men om man åker på vårutflykt i naturen, vad tar man med sig då? Jo, just det – en kaffekorg! Är ”tekorg” ens ett begrepp?

Magen mår bättre utan kaffe, det har jag motvilligt insett nu. Men någon absolutist blir jag aldrig. Morgonkoppen är helig och helt nödvändig för fortsatt verksamhet under dagen. Numera fyller jag först halva koppen med varm mjölk. Efter tillsatt kaffe blir det… ja det blir väl en latte helt enkelt. Välling för vuxna. Jag har alltså tagit det första steget från vuxenlivet till att gå i barndom. Och inte ens några hembakta skorpor får man längre. Buhu.

Nej, om man skulle ta och testa att rosta lite ekollon ändå?