Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Larz Lundgren: KÅSERI: Om att vara rolig när ingenting är det minsta kul

Skriver du kåserier fortfarande? frågade en alltid nyfiken granne. Det måste väl vara svårt, för det händer ju aldrig något roligt nuförtiden.

– Jomen, sa jag, det gäller att ta vara på vardagens småsaker! I dag skulle jag till exempel ta en snabb promenad till sjukgymnasten för att träna en timme och då brakade det igång ett jävlans snöstormsoväder. ”Stanna inomhus”, sa dom på radion. Jag kunde inte dra upp dragkedjan på skinnjackan – den behöver tydligen smörjas med någon slags symaskinsolja – så jag blev helt sönderblåst i motvinden. Jättestora flingor trängde sig in överallt. När jag kom fram såg jag ut som en snögubbe.

– Jaha… Men det var väl inte speciellt roligt?

– Nä, men när jag kom in tog jag fram mobilen och ringde frugan. Hon var samtidigt ute i blåsten för att kolla sitt blodtryck på vårdcentralen, så jag chansade på att hon var klar och på hemväg. Då viskade hon i mobilen att hon satt i ett väntrum och att hon hade råkat ut för en olycka på apoteket, som hon skulle besöka på hemvägen. Där hade hon gått raka vägen in i en glasdörr och slagit upp ett blödande sår i pannan. Så hon fick ta sig tillbaka till vårdcentralen och där hade hon blivit tejpad och skulle kollas en gång till innan hon fick gå hem. Egentligen skulle hon vara på Centralstationen nu för att möta en besökande väninna. Men det gick ju inte. Så hon hade instruerat väninnan, via mobilen, att ta en taxi hem till oss. Tåget skulle tydligen komma enligt tidtabell, trots ovädret.


– Jaha…, men när kommer det roliga? undrade grannen, som började bli otålig. Det du berättar nu kan väl inte vara till ett kåseri?


– Jo, det ska bara filas till en aning. Och det är inte slut än, för när frugan kom hem upptäckte hon att hon av misstag måste ha städat bort sin antika diamantring. Innan hon åkte hemifrån i morse låg ringen på köksbordet bland en massa småprylar och nu var den borta. Den enda rimliga förklaringen till försvinnandet var att hon fyllt en soppåse med diverse skräp, brödsmulor och matrester – samt av misstag ringen, värderad till 8 000 spänn. Påsen hade hon tryckt ner i sopnedkastet i luckan på femte våningen. Strax efteråt kom sopbilen och tömde containern.


– Det måste komma något roligt nu…, suckade grannen.


– Just det! Frugan fick nämligen ett samtal till i mobilen. Det var en nystartad modellagentur som hörde av sig med en förfrågan. De kände till att hon hade fått en del jobb som fotomodell tidigare via en av branschens tunga namn. Så de ville anlita henne i kommande reklamprojekt, om hon var intresserad…!


Här gjorde jag en konstpaus.


– Ja, vad säger du nu då? Är du nöjd? Det var väl roligt? Och ett helt oväntat slut!


– Nja…, sa grannen, det vete sjutton. Ingen kan väl tro att den här historien har hänt i verkliga livet, i alla fall aldrig under en och samma eftermiddag? Och en fotomodell med plåster i pannan… Kan det bli nåt? Nä, det kan inte vara lätt att skriva kåserier nuförtiden!