Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cecilia Werner.
Cecilia Werner.

Cecilia Werner: Jag lämnade mina segrar, mina titlar och mitt lag

Tänk att det hålls digitala möten över hela jorden. I vartenda land sitter det människor lutade över sina datorer och säger saker som ”Kalle är och hämtar pucken”.

Suckande engelsmän på Marks & Spencer bara: ”Robin, I can’t see your screen, can you try to share it again, PLEASE”.

På Siemens i Tyskland utbrister Herr Meyer: ”Hallo! Können Sie mich jetzt hören?”

Och på Walmart I Wisconsin: “No Karen, no-one is pressing the mute-button”.

Ändå rätt fascinerande? Hur mänsklighetens beteende kan förändras på några dagar.

Det finns de som menar att ingen människa förändras frivilligt. Inte förrän smärtan/risken av att vara kvar i det gamla, blir större än rädslan/omaket över själva förändringen.

Jag är benägen att tro på det där. För sex veckor sedan lyfte jag sakta upp min telefon. I slowmotion tog jag fram min spel-app och utan att andas tryckte jag på: Avinstallera.

På en sekund försvann mer än 1 000 spelade banor. Detta superberoendeframkallande spel (Toon Blast, för den som undrar) har givit mig så många timmar av avslappning och hjärnrensning. Det gav mig också rätt tidigt problem i axel, handled och fingrar.

– Du kanske ska sluta spela på din mobil? föreslog en väninna när jag klagade.

– Hm, sa jag.

Så jag försökte begränsa, kontrollera och ta makten över spelet: bara spela på kvällen, bara spela en kvart, bara spela på helgen.

Ett halvår senare stod jag hos sjukgymnasten.

– Det är allt musarbete med datorn, sade jag.

Vilket inte var lögn, men definitivt inte hela sanningen.

Ytterligare tre månader senare stod jag hos läkaren för min första kortisonspruta.

Och så plötsligt en lördag eftermiddag. Så bara insåg jag att det här går ju inte längre, jag har ju skitont i min arm. Och så raderade jag spelet och alla mina segrar. Lämnade mitt team och mina mästartitlar.

Började mitt nya, mobilspelsfria liv.

Jag ångrade mig inte. Men plötsligt kom jag på att jag kanske kunde logga in igen, på mitt gamla spel, via en annan app?? Det kunde jag. Där var de: banorna, mitt lag, och bara väntade.

Men jag hade tagit steget. Förändringen var gjord. Jag stängde mobilen och har inte öppnat appen sedan dess.

Därför, mina vänner, är min tes att det är bara att vänja sig vid digitala möten. Världen över har vi har gjort det digitala levlande som så många, från teknikkonsulter till miljörörelsen, jobbat för i många år. Ekande mickar, snorande medarbetare och barn i bild är här för att stanna.