Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Inte laddad utan mobil

För ett par veckor sedan rådde kris hos mig. Jag var redan stressad eftersom jag några dagar senare skulle packa och åka till Göteborg för att ställa ut på Bok & Bibliotek, vanligen kallad Bokmässan. Trots att jag den här gången hade valt ett utställaralternativ där det var någon annan som fixade så att montern byggdes och jag själv bara behövde dyka upp och ställa dit mina böcker, upptäckte jag att det fanns tusen andra saker att tänka på.

Så jag behövde inga störningsmoment i övrigt.

Och det är naturligtvis då störningarna kommer. Den här gången i form av en mobil vars skärm var helt svart. Jag hade använt den tidigare på dagen, och då var den som vanligt, men nu fanns det inget liv i den.

Aha, tänkte jag, den behöver laddas. Inget dramatiskt i det, både människor och mobiler behöver laddas ibland och i fråga om mobiler är det betydligt enklare än med människor.

En halvtimme efter att jag satt mobilen på laddning gick jag för att titta till den. Den var fortfarande svart. Tyst. Tom. Utan liv. Utan mening.

Jag bytte sladd. Jag bytte laddningsställe. Jag gjorde allt som stod i min makt, utom konstgjord andning, för att få liv i den så kallade smarta telefonen. Helt resultatlöst.

Det började surra i skallen på mig. Jag skulle åka till Göteborg och vara borta i flera dagar. Med en mobil som inte fungerade. Det var naturligtvis en omöjlighet. Bara en sådan sak som att hitta till hotellet var omöjligt utan mobilen. Det var i den jag hade gps-navigatorn, men den syntetiska rösten Sven. Eftersom jag alltid kör vilse var Sven min räddare i nöden. Och här stod jag med en avliden mobil.

Några timmar senare visade jag upp den döda mobilen för mitt lunchsällskap. För att visa hur eländigt allt var tryckte jag på ett par knappar – och skymten av ett livstecken flimrade förbi. Jag blev så lättad att jag nästan grät och i hemlighet gav jag sedan mobilen en liten puss. Varför den inte svarat på mina försök att ladda den tidigare vet jag inte, men även mobiler äger rätten att ha hemligheter.

Jag lyckades få med mig nästan allt som jag skulle ha med mig till Göteborg. Och Sven såg till att jag hittade till hotellet. Visserligen ville han placera hotellet i ett hyreshus några hundra meter för tidigt på den aktuella gatan, men där trotsade jag honom och körde vidare.

Under mässan använde jag mobilen, om surfplattan strejkade, när jag skulle ta betalt med hjälp av kortläsaren, och på kvällarna höll jag, med hjälp av mobilen, kontakt med omvärlden. Utan den vore jag bara en halv människa.

Och ändå – visst är den i sig ett stresselement. Jag har kopplat olika ljud till olika funktioner i mobilen. När jag får epost låter det som om någon slår i kristallglaset för att hålla tal. Om någon skickar sms är det en tågvissla som ljuder. Facebookmeddelanden har ett speciellt klonkande och sedan är det diverse andra signaler som jag inte lyckas hålla reda på.

Om det, mot förmodan, skulle ringa på mobilen är det en gammal hederlig ringsignal som ljuder. Det är enda gången jag inser att mobilen faktiskt i grunden är en telefon. Men så fort ett samtal är avslutat glömmer jag det och ser den för allt annat den är.

Ibland kommer alla ljuden samtidigt. Det plingar, det visslar, det klonkar – och då tänker jag på den gamla goda tiden när jag inte hade någon mobil. När jag såg ett värde i att inte alltid gå att nå.

Sedan kastar jag mig över den för att se vad det är som händer. Och känner mig möjligen en smula betydelsefull.