Cecilia Werner.
Cecilia Werner.

Hemma vid mitt köksbord är jag inte någon kul typ

Först var vi tvungna att avliva vår katt. Vresiga, gosiga, stöddiga, oberäkneliga, sammetsmjuka Kajsa. Med den gräddigaste pälsen och de coolaste ögonen. Den underbara veterinären kom hem till oss och efter 15 år fick vår kisse somna in på 20-åringens bröst, medan han klappade henne och pratade med henne på deras speciella vis.

ANNONS
|

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att lämna detta jordeliv, men hjälp vad sorgligt och bedrövligt ledsamt det är!!!!!!

Nu är hon begravd i vår trädgård, under trädet där fågelbordet sitter. Vi tänkte att hon skulle uppskatta det.

Sedan var det presidentval och det blev aldrig färdigt och man vågade knappt gå in på Aftonbladet. Och när man väl gjorde det var det alltid nåt Nevada som inte hade räknat färdigt. Lite magont blandades sig med hulkandet.

Som grädde på moset kom sen de nya corona- restriktionerna och för första gången sedan pandemins utbrott ska jag jobba hemma på heltid. Jag får gå till jobbet – i nödfall. Om jag ansökt om ett tidsslott och fått godkänt. Och det är helt rätt! Jag står bakom allt! Självklart ska vi som kan jobba hemma göra det, så de som måste vara på sin arbetsplats kan vara det.

ANNONS

Men allvarligt, jag dör av tristess! Jag behöver mitt kontor, mitt skrivbord, till och med mitt automatkaffe för att vara mitt bästa yrkes-jag. Framför allt behöver jag mina arbetskamrater. Jag älskar mina arbetskamrater och jag skojar inte.

Med dem är jag mitt bästa jag: effektiv, entusiastisk, till och med lite rolig ibland.

Utan dem, hemma vid mitt köksbord är jag…. inte så rolig.

Jag suckar mycket. Och jag glor: i kylskåpet, på skärmen, på min kaffekopp.

En gång när jag var ung och dum trodde jag på allvar att hemarbete var min grej. Så jag tänkte att jag skulle bli frilansjournalist, eller författare kanske?

Jag kom så långt att jag frilansade lite grann. Redan då dog jag ensamhetsdöden rätt snabbt.

Lite märkligt ändå, eftersom jag älskar att vara själv – efter jobbet. Eller på helgen.

Men inte på arbetstid.

– Du måste ha rutiner, säger väninnan som jobbat hemma sen mars. (MARS!!!)

Ja ja. Jag har upprättat rutiner: Stiga upp – kort promenad – jobba – kaffe – teamsmöte – stretcha ond rygg – jobba – lunch – promenad – jobba – hitta någon att teamsfika med – jobba – stretcha ond rygg igen – jobba. Slut.

Det funkar. Vi gör detta tillsammans. Jag vet. Men jag läääängtar efter min arbetsplaaaats (*ohemul ansamling av gråtemojis*)

ANNONS

Okej. Skärpning. Let’s be positive.

Trump förlorade.

Kajsa fortsätter att mjaua uppfordrande i våra hjärtan.

Och jag får ju trots allt sova lite längre på morgnarna.

ANNONS