Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Stohr: Gentlemannen Charlie Watts var aldrig någon vidare rocktrummis

Jag läser alla hyllningarna. Tar in alla tolkningar och inser att jag är inte alls med. Som vanligt. Men allvarligt – Charlie Watts, vad gjorde han egentligen?

Innan ni spricker av ilska, jag sörjer också Charlie Watts. Han var en ikon. Han spelade i Rolling Stones lika länge som jag har levt. Hatten av för det.

Han kan ju inte ha varit helt sopig ändå.

Men jag älskade aldrig hans spelstil. Den är till och med förklaringen till att jag aldrig fastnat för bandet som till och från rankats som världens bästa. En del bra låtar, visst, men kärlek? Never. Nix pix. Niente. Nada. Ja ni förstår nog vid det här laget, Stones har aldrig varit min tekopp.

Har ni tittat på hur Charlie Watts spelade? Ser ni något av det som alla nu tävlar om att ropa ut? Att han var motorn i bandet, att han var en av rockens giganter? Självklart inte. För det ni ser är en timid gentleman. Som till råga på allt spelade både enkelt, stillsamt och... tråkigt.

De timida behövs också. Inget snack om saken. Stillsamma herrar vinner ofta i längden. Men inte bakom trummorna.

En trumslagare ska som sagt vara motorn i bandet. Allt annat som förekommer i musiken är saker som hängs på skelettet för att skapa en kropp. Trummisen får inte tuffa på tomgång, slira omkring i enkelhetens grå vardag och slumra sömnigt vid världens förnämsta instrument.

Ett trumset är som gjort för att sprida glädje. Inte småleenden. Här snackar vi asgarv med kraften från en Boeing, så långt ifrån stillsam, välformulerad elegans på ett teparty det bara går att komma.

En trummis ska vara lite av Mupparnas Animal. Om inte utseendemässigt, eller ens i sin spelstil, så i sin attityd till det man gör. Någonstans inom batteristen måste det brinna.

Hädangångne Charlie Watts är ursäktad. Han gjorde troligen så gott han kunde. Men, för att ta ett förklarande exempel, någon Bonzo var han aldrig. John ”Bonzo” Bonham tog livet av sig 1980 genom att hälla i sig på tok för mycket alkohol. Det var ett vidrigt slöseri på närmast överjordisk talang. Hans trumspel i Led Zeppelin var nyskapande på ett sätt som än i dag lockar efterföljare.

Jag har tyvärr aldrig hört någon säga att han inspirerats av Charlie Watts spelstil. Inte ens på stans ålderdomshem. Det är faktiskt anmärkningsvärt, med tanke på att Stones har en så framträdande roll i musikhistorien.

Att karln var en elegant och hade stora kvaliteter som person är det inget snack om. Han hade en personlighet som skärpte bilden av Rolling Stones. Men som sagt, någon vidare rocktrummis var han inte.