På tisdagarna kommer min pappa och äter middag.
Morfardag, säger barnen.
Han är alltid glad och tillfreds. Slå upp uttrycket glad pensionär och ni hittar en bild på min pappa.
Eller glad och glad, han är nöjd, helt enkelt. Med livet, med att inte behöva jobba, med sin nya elbil och med sin sambo (inte nödvändigtvis i den ordningen.)
Och så är han nöjd med sina barnbarn och med sina två döttrar.
Den äldsta dottern är alltså jag.
Min pappa var 25 när han fick mig och 52 när han fick min lillasyster. Med det kan man konstatera att min pappa inte trodde på att skaffa barn tätt samt att Gud var förfärande orättvis när han fördelade fertiliteten mellan könen.
I alla fall. Den här kvällen var han inte riktigt lika positiv som vanligt.
Vi pratade om allt möjligt, och ganska mycket om lillasyster, förstås. Eftersom hon precis då satt på Landvetter och väntade på att sätta sig på flyget till London som skulle ta henne vidare till Australien.
Där hon ska vara mellan en månad och ett år.
Han är stolt över sin självständiga dotter – naturligtvis! Hon har redan gått i skola i Nya Zeeland ett år och jobbat i Norge och pluggat i Göteborg och nu åker hon igen.
Ivrigt påhejad av pappa.
Men så kröp det fram. Tänk om hon blir kvar.
Han suckade och berättade om kvinnan han träffat nyligen och som visat kort på dotter och barnbarn. Som bodde i Australien. De sågs en gång om året – vartannat år åkte kvinnan dit, och vartannat år kom dottern med familj hit.
– En gång om året, upprepade han dystert.
Jag har själv varit utan en dotter ett helt utbytesår så jag vet vad han tänkte:
Är det här priset man får betala för att man lyckas uppfostra självständiga barn? Att de DRAR?
Ur ett rent egoistiskt föräldraperspektiv är det ju bättre med ett mesigare, mindre handlingskraftigt barn.
Som jag själv, som utropade Hej då Varberg! och flyttade till Göteborg (väldigt långt bort) för att plugga och kom hem gravid efter två år.
Det är med sådana avkommor man kan räkna med framtida tisdagsmiddagar!
