Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman.
Anita Nyman.

Anita Nyman: En gubbgissning blir inte sann för att den upprepas

Har ni tänkt på att man alltid måste tycka så mycket om allting nuförtiden? Knappt hinner man komma in på en sajt på nätet innan man får en fråga om hur användbar man tyckte att den var, och har man köpt sig ett nytt kylskåp så får man strax ett mejl från vitvarukedjan som undrar hur man trivs med den nya kompisen i köket.

I några affärer där jag handlar ibland kan man trycka på en av fyra knappar för att betygsätta servicen när man går ut. Det tycker jag är lite personalförnedring faktiskt. Tänk dig att du som lärare blev betygsatt av eleverna varje gång de går ut på rast! Eller om du är frisör och alla kunder betygsatte klippningen på väg ut. Eller om pensionären betygsatte varje besök från hemtjänsten. Vem skulle stå ut med det?

Undrar vad arbetsgivaren gör med den här betygsstatistiken egentligen? Om tanken är att få de anställda mer hjälpsamma så att kunden trivs och kommer tillbaka, så tror jag att det är lite kontraproduktivt. För när jag ser de där knapparna vid utgången börjar jag befara att kassören var trevlig bara för att jag skulle trycka på rätt knapp. Men så är jag ju en överdrivet misstänksam jäkel också.

Nä, jag skulle vilja göra en överenskommelse med hela världen: Om jag inte är nöjd så säger jag till. Utan enkäter och knappar att trycka på. Hör ni inget så är jag belåten. Eller i alla fall inte så missbelåten att jag vill bråka om det.

På tal om åsikter – har man en gång råkat fastna i Statistiska Centralbyråns garn så blir man aldrig fri igen, det har jag lärt mig den hårda vägen. Under flera års tid har jag med jämna mellanrum fått en lunta med frågor om fritidsfiske. Om det åtminstone hade handlat om något intressant som… ja, vad som helst utom fritidsfiske, men nu är det alltså just mitt obefintliga fiske som SCB vill gå på djupet med.

Varje gång jag hämtar ett nytt tjockt frågeformulär från brevlådan så placerar jag det direkt längst ner på min priolista. Men SCB är som iglar, de ger sig inte utan skickar nya luntor och påminnelser tills jag ger upp och svarar. På nätet, för det kan man också göra.

Det tar i runda slängar tio sekunder, eftersom man bara behöver svara på tre frågor om man som jag inte ägnar sig åt fritidsfiske alls. Fast senast så kände jag mig generös, kostade på dem tio sekunder till och fyllde i under ”övriga synpunkter” att jag börjar bli jädrigt trött på alla dessa fiskeenkäter.

Det är tur att ingen betygsätter hur trevlig jag har varit efter en stund vid datorn.

Nu är det förstås inget fel på åsiktsfrihet, men när tyckandet får samma status som vetenskap börjar det bli farligt. Ett alltför tydligt exempel på det är att USA:s president verkar tro att något blir sant om han upprepar det tre gånger. När han tycker att det verkar intressant att injicera desinfektionsmedel för att bli av med coronavirus blir det rentav livsfarligt.

Och den mannen har inte bara fyra knappar i affären att trycka på; han har en knapp som kan starta ett kärnvapenkrig. Världen är en mörk plats.