Oftast har det gått bra, andra gånger mindre bra. Förfärligt ledsamt.
Jag relaterar starkt till det här beteendet. Flyger gör jag sällan, men gå in i glaspartier gör jag ofta. Varför fåglar kraschar in i rutor gissar jag är för att det blir någon spegling av något slag. Varför jag går in i fönster är för att jag 1. Är lite dum i huvudet. 2. Har svårt att mäta avstånd för att 3. Jag ser så dåligt.
I min släkt är vi många som har imponerande dålig syn. Mina ögons förfall började i fjärde klass. När jag satt långt bak i klassrummet såg jag inte vad läraren skrev på tavlan, men efter att ha hämtat ut mina glasögon hos optikern kunde jag till och med se löven på träden!
Tyvärr blir det inte bättre med åren och då är jag extra tacksam över min familj och över att de kan vara mina ögon när det kniper. Det händer ofta att jag tar ut mina kontaktlinser utan att först kontrollera att glasögonen ligger redo nära till hands. Eller att jag inte hittar glasögonen på nattduksbordet på morgonen för att jag råkat riva ner dem när jag famlat i mörkret efter en extra napp.
När en sådan situation uppstår blir jag väldigt hjälplös. När jag blir hjälplös slutar jag vara mitt klipska jag. Jag får panik och förvandlas till en blind högljudd Papphammar.
”Hjälp! Hjääälp! KRASCH! (Det var tandborststället som ramlade ner i handfatet.) Kan någon hjälpa mig, hallå! Mina glasögon! Jag ser inget! AAAAJ! (Där stod skötbordet.)” Plötsligt står någon av dem där och stirrar på mig och röran jag ställt till med. Mina barn, min sambo – mina räddare. Jag ser dem som en mänskligt formad massa, och känner blicken som berättar för mig att jag är en idiot.
”Här. De låg precis bredvid handfatet…”
Jag är otroligt tacksam över glasögon, kontaktlinser och optikers existens. Och så är jag tacksam över att leva i den här tiden, där lite dålig syn inte är någon big deal. Tänk er alla oss glasögonormar, synskadade och blinda när vi levde i hyddor, grottor och gropar.* Vi hade blivit placerade i det äckligaste hörnet av grottan, eftersom vi ändå inte kunde se skiten.
Allt var mörkt, smutsigt och misär. Alla insekter var giftiga. Vi kunde inte städa, inte hantera eld, inte rensa svamp. Vi kunde inte passa barnen för vi kunde inte se dem. Vi kunde inte gå ut ur grottan för då ramlade vi ner från berget.** Vi kunde hålla i saker, prata och sjunga. Men förmodligen hade vi dött unga på grund av att vi missbedömt avståndet mellan handen och munnen, inte fått i oss någon mat och svultit ihjäl.
Vi har det bättre nu, helt klart. I en tid där det finns alla möjliga hjälpmedel. I en tid där en av de största farorna är att butiker ofta har lite för välputsade fönster. Om du ser ett ansiktsavtryck på ett fönster, ungefär 170 centimeter över marken, då är det förmodligen jag som varit där.
Torka för allt i världen inte bort det! Det kan rädda livet på både människor och fåglar med synproblem.
*Jag är ganska säker på att det var så här men jag har glömt min källa.
**Alla grottor låg i bergen.
